Wereldreizigers.nl
Hem » Oceania » Papua Nya Guinea » Huli Wigmen från Papua Nya Guinea

Huli Wigmen från Papua Nya Guinea

De röda och gula skinnen och de höga perukerna borde ingjuta rädsla i oss. Stickorna genom näsan ska få oss att rysa och de hårda slagen på trummorna får våra hjärtan att hoppa över ett slag. Men inget är mindre sant. Utrustningen på Huli Wigmen är det som har fascinerat mig i flera år. De är anledningen till att vi är i det röda negativa reserådgivningsområdet. 

I den här bloggen delar vi lite mer om Huli Wigmen, den kanske mest kända och skrämmande stammen i Papua Nya Guinea.

Läs också: Information och första introduktion till Papua Nya Guinea
Läs också: Milene och Yuris (alltför) galna äventyr

Huli Wigmen

Vilka är Huli Wigmen och var bor de?

Stammen som också kallas Huli är ett ursprungsbefolkning som bor i distrikten Tari, Koroba, Margaraima och Komo. Dessa distrikt bildar södra höglandet i Papua Nya Guinea. Huli har bott i detta område i över tusen år, och befolkningen beräknas för närvarande vara omkring 100,000 XNUMX. De pratar Huli och Tok Pisin, men en del kan också tala engelska ord.

Huli är kända för sin vana att måla sina ansikten röda och gula och bära huvudbonader gjorda med fjädrar från paradisets fågel. De är för övrigt inte den enda stammen i detta, men mer om det i en senare blogg.

Perukerna från Huli Wigmen

Kläderna, färgerna och huvudbonaderna kompletteras av en dramatisk peruk som endast bärs av män. Det finns olika peruker och dessa är gjorda av deras eget hår och processen tar flera månader till år. En vanlig peruk tar ungefär ett år att göra. När en pojke blir stor börjar han göra sin peruk. Medan han växer håret genomgår pojken en rigorös resa, komplett med begränsad diet, tabun och speciell magi. 

Regelbundet blöts hans hår med rituellt vatten tills det har nått rätt längd för att bildas av ett cirkulärt band av bambu. Efter ungefär ett år är peruken färdig och avskuren.

En annan peruk som ofta bärs är en speciell (se bilden nedan), vilket gör att det tar cirka 2 till 3 år. Sedan är det dekorerat med fjädrar, vingar och huvuden av exotiska fåglar och några är färgade med röd ockra.

En Huli Wigmen med peruk som tar cirka två år att göra.
En Huli Wigmen med speciell peruk. © MYgrations.nl

Bor hos Huli Wigmen i Papua Nya Guinea

Första natten i Tari

Jag sov inte bra. Madrassen ska inte bära namnet. Den är så tunn, med en hård träsäng under så jag bara kunde ligga på rygg. Kudden luktar som de många som har använt den före mig och skalbaggarna utanför fortsatte bara att vråla. Jag hörde också många möss gå över vårt tak och Yuri var tvungen att gå på toaletten några gånger.

Så vi är lite trötta när vi serveras utsökt äggröra till frukost. Vi anlände till Lukwanda lodge igår. Det var mörkt och blött när vi kom. Det är fortfarande blött nu men oj vad grönt det är här. Och vilka fåglar jag hörde i morse. Lodge är mycket grundläggande men det är bra. Vi får nöja oss med lite nu för tiden eftersom vårt bagage fortfarande är i London tack vare British Airways. Som då anstränger sig lite för att få vårt bagage här i Papua Nya Guinea. Men vi är nu i Tari och chansen att bagaget kommer hit är noll.

Vi slänger snabbt i oss en kopp te innan vi ger oss iväg. Vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen, men vi vet att vi ska äta Mumu, en lokal delikatess. Det är åtminstone vad vi antar.

Introduktion till lerstigarna

Leden till dagens by börjar nära lodgen. Eftersom det pågår ett krig mellan två familjer kan vi inte gå för långt ut i vildmarken eftersom vi kan stöta på människor vi inte vill träffa. Så vi håller oss nära hemmet, men även det blir ett äventyr.

Och det äventyret börjar med vår introduktion till lerstigarna i Papua Nya Guinea. Vi glider nerför en slags kulle innan vi balanserar på en tunn trädstam, vi måste korsa en stor flod. Sedan klättrar vi uppför en lerstig för att gå genom fält. Vi hamnar vid en hydda på en kulle med utsikt över Tarifloden. En stor flod där vattnet stigit rejält på grund av de senaste dagarnas mängd regn. Vi tar alltid med oss ​​regn så det kommer nog inte att minska de kommande dagarna.

Egentligen skulle vi korsa floden för att äta Mumu i byn på andra sidan. Men på grund av mängden vatten och stark ström i floden bestämmer vi oss för att göra Mumu vid det här huset. Inga problem för oss. Det är trevligt och ägarna till markbiten tar med oss ​​och berättar stolt om sin mark.

Besöker en Huli Wigmen-familj

Jordstycket tillhör två bröder. Deras pappa, som säger att han är 120, njuter nu av sin "pension". Det finns ingen mamma längre. De två bröderna är ägare men systrarna, från en annan mamma, arbetar på marken. Tillsammans med några grisar. Systern Ruth som jobbar här nu berättar för oss, händer och fötter, vad hon gör.

Här talas inte engelska så vi måste förlita oss på teckenspråk. Och det är bra. Jag förstår att de odlar sötpotatis och broccoli, att grisarna hjälper till att vända marken och att de är glada över att vi är här.

Ruth välkomnar oss till sin familjs land
Ruth välkomnar oss till sin familjs land. © MYgrations.nl

Efter den lilla rundturen går vi tillbaka till stugan på backen. Här ska vi göra Mumu. En typisk rätt från Papua Nya Guinea, och något de är väldigt stolta över. Först värmer de stenar på en eld. Sedan gräver de ett hål i marken. Under tiden dödas en kyckling, grönsaker och frukt skärs. De kallar förresten inte dödandet av ett djur för "slakt" här. "Det är så västerländskt", förklarar Thomas för oss. Här i Papua Nya Guinea kallar man det bara för att döda, för det är vad det är i slutändan.

Barn hjälper till att fånga och döda kycklingarna till lunch.
Barn hjälper till att fånga och döda kycklingarna till lunch. © MYgrations.nl

Hålet i marken fylls först med de uppvärmda stenarna, ovanpå dem ligger bananblad som maten läggs i. Bananbladen läggs även ovanpå för att skydda maten väl, följt av fler heta stenar. För att stänga den ordentligt skottas jorden ovanpå stenarna, och maten stannar där i mer än 1,5 timme.

Döttrarna hjälper till att förbereda kycklingen.
Döttrarna hjälper till att förbereda kycklingen. © MYgrations.nl

Familj grälar med machete i hand

Hos oss lite längre för precis efter att ha förberett Mumu uppstod en liten oenighet mellan familjemedlemmarna. Åtminstone börjar det smått, med en del skrik och skrik. Men snart, till min stora glädje, tas en machete in. Det finns även pinnar och familjemedlemmarna börjar slå varandra ganska hårt. Macheten används främst som ett hot, men den ser fortfarande farlig ut. Jag blir lugnad flera gånger med ”oroa dig inte, familjeproblem” och stora leenden från alla som inte är en del av familjen. Thomas försöker lugna ner det ett antal gånger, utan resultat. Jag håller bara ett säkert avstånd för även om de inte attackerar mig, så ser det inte särskilt säkert ut att vifta med machetes. En olycka är ju precis runt hörnet.

De är ett explosivt folk och det visar hur det här bråket plötsligt började. Ena minuten gör vi alla Mumu och nästa svingar vi machetes. Detta gäller förstås också markbitar. Den ena har mer än den andra och svartsjukan spelar stor roll.

Och lika plötsligt som det började, så plötsligt slutar det. Mumu är redo och det skulle vara synd att slösa bort grönsakerna och två kycklingar i en meningslös kamp. Så snart njuter vi alla av Mumu igen. Så inget krig den här gången. 

Bananen som gick in är bentorr, pawpaw (typ av papaya) är utsökt, sötpotatisen är också fantastisk och kycklingen är bara lite för torr men någorlunda genomförbar. Vi äter även köttet från kycklingens ben som överraskande smakar ganska bra. 

Möte med Huli Wigmen

Efter middagen är det dags för spådamen. Som tidigare skrivits är vi i området för Huli Wigmen. En stam som jag har velat se sedan 2005 när en numera ex-kollega till mig åkte till Papua Nya Guinea. Och nu när vi är här ska vi äntligen träffa Huli Wigmen-spåkvinnan. Huli är den största stammen i landet och är därför kända för de peruker de gör av sitt eget hår.

Yuri pratar med Erebo när det börjar regna.
Yuri pratar med Erebo när det börjar regna. © MYgrations.nl

Förutom peruker färgar de sina ansikten med ljusgul lera (detta kallas ambua) vid speciella tillfällen och anses vara heligt. Deras kroppar gör dem ockraröda. När de dansar, under sing-sing, gör de en fågeldans. Inte att förväxla med den hemska fågeldansen vi är med i Nederländerna känna till. Med denna fågeldans imiterar de paradisets fågel.

Huli gör också spådomar. I den här regionen finns en spåkvinna kvar och vi ska träffa honom. Han heter Erebo och är klädd i sin finaste Huli-dräkt. Innan vi kan gå in i helgedomen måste förfäderna först väckas. Det händer på mindre än en minut. Dessutom måste vi, eller jag som kvinna, godkännas. Thomas säger att det kommer att gå bra, jag är trots allt turist och det gäller andra regler för turister.

Erebo under ceremonin.
Erebo under ceremonin. © MYgrations.nl

Spåkvinnan

Vi går genom en bit skog för att så småningom komma fram till en liten glänta mellan alla möjliga vackra gröna träd och växter. I denna glänta står en struktur av trästolpar och plankor ovanpå varandra. Jag vet inte vad den ska föreställa, men när vi går runt den ser vi plötsligt ett antal gulmålade dödskallar på rad. Det är förfäderna som Thomas berättar för oss. Nio generationer av dödskallar ligger framför oss.

Erebo har nu startat ceremonin. Det är en sorts sång med ord som inte är begripliga. Thomas uppmuntrar honom då och då att fortsätta sjunga. Och när han slutar är det dags för Yuri att ställa en fråga. Han vill veta hur framtiden för hans kärleksliv är. Erebo ställer då frågan till sina förfäder. Erebo indikerar att personen som Yuri blir gammal med kan resa med honom. Hon kanske är här. Vad tror du?

Vi säger hejdå till Erebo och går tillbaka till logen. Att vila som vårt nästa äventyr inkluderar en lång vandring djupare in i djungeln. Och eftersom vi fortfarande bär samma kläder som under vår flyg- och bilresa hit är det också trevligt att hänga ut dem en stund. 

Följ med oss ​​på ett äventyr

Följ oss för de vildaste äventyren, fängslande historier och (för) galna platser www.mygrations.nl en Instagram. Just nu kör vi en Volkswagen skåpbil till Kina på den antika handelsvägen; The Silk Road

Läs också: Information och första introduktion till Papua Nya Guinea
Läs också: Milene och Yuris (alltför) galna äventyr

Avatar bild

Milene och Yuri

sparka! Du kom till slutet av vårt blogginlägg.

Hoppas du gillade det, låt oss veta nedan? Du kan också dela med dig av frågor, tips, drömmar. Rusta...

Åh och vi tycker också att det skulle vara fantastiskt att följa varandra på Instagram och/eller Youtube.

5 kommentarer

  • Det här är en toppwebbplats! Vi måste hålla en taluppgift om det för holländska. Denna webbplats har gett oss nästan all information. Hejdå mördare
    QUEENNNNN

    RESTÂÂGHH

  • Kära min dotter måste hålla ett föredrag om hulifolket trevligt att läsa dina erfarenheter. Men kan du vidarebefordra lite av den typiska frukosten och ytterligare mat på hulidagen? Skulle du ha bilder på det också? Vi skulle vara dig mycket tacksamma. Mvg ätten vermeulen

  • Grymt bra!!! kan inte beskriva det på något annat sätt jag är ett riktigt fan av Indonesien men har alltid drömt om detta fantastiska land men aldrig riktigt vågat åka. ser fram emot nästa del när kommer den online???

Vill du få bra resetips och extra förmåner varje månad? Och visste du att vi ger bort en månatlig världskarta till våra prenumeranter? Allt du behöver göra är att lämna din e-postadress nedan så har du chans att vinna varje månad!

logo-världsresenärer-grå-1
Översätt "
22 aktier
22 aktier
Kopiera länk