Koundara
Gränsövergången från Guinea-Bissau gick väldigt smidigt. Det mest anmärkningsvärda var skicket på grusvägen vid övergången. Vi trodde att vi hade täckt allt vid det här laget, men hålen och vattenkanalerna kunde fortfarande vara djupare.
Hur som helst, på den 40 kilometer långa gropiga vägen till Koundara, det första större stället, var alla mycket vänliga. De vinkade ibland som om livet berodde på det. I Koundara växlade vi pengar och köpte ett SIM-kort.
Det är lätt att växla pengar här. Det erbjuds dig överallt på gatan. Värdet på Guinea-francen är så lågt att vi för 200,00 € fick en pappersbunt på cirka 6 centimeter tillbaka och blev miljonärer i ett svep.
Cirka 12 kilometer söder om Koundara hittade vi en unik plats att bo på. Vi svängde av via en smal stig och hamnade på en öppen yta mitt i naturen. Lite längre fram låg ett runt lerhus med halmtak. Vi frågade om vi kunde övernatta här. Den unga damen i huset kan inga andra språk, men hennes vänliga leende och gester visade att vi var mer än välkomna. Vi hade knappt nått en jämn plats när hon kom springande med en skål med jordnötter. På hennes rygg låg det yngsta barnet insvept i en badlakan. Hon har ytterligare en dotter och son som följt varje steg på nära håll och fulla av förundran.
Barnen fortsatte att leka runt oss och speciellt Grietjes blonda hår hade det fulla intresset. Vid ett tillfälle vågade de komma in och vi gav dem ett glas apelsinjuice med en kaka och en klubba. Vad stolta de var...
Nästa dag gav mannen i huset oss en rundtur på hans trädgård. Hans långa gröna klänning och traditionella hatt visade tydligt att han är muslim. Han pratar bra franska och berättade stolt om sina bananer, bisap, jordnötter och cashewnötter. Han skär av en bit av roten på kassavan och låter oss smaka medan hans fru mosar riset så att skalen lossnar.
Under en promenad i det annars tuffa området stötte vi på en grupp män som höll på att tillverka byggstenar. Hårt, flitigt manuellt arbete! Sand/lera hackades loss med en hacka och blandades sedan med vatten. Slammet lades sedan i en form för hand. De framtida tegelstenarna lämnades att torka i solen och samlades senare in för att bakas i en ugn.
Lite längre fram ligger en flod där kvinnor tvättade och vi passade på att svalka oss.
Guinea, några saker värda att veta
Området i landet liknar det Storbritannien. Nästan 14 miljoner människor bor där. Cirka 85 % av befolkningen är muslimer och detta syns tydligt i det traditionella sättet att klä sig, både män och kvinnor, särskilt på landsbygden. Vi ser till och med en hel del kvinnor med heltäckande ansikte här.
Internationellt är landet inte känt för allmänheten, men det har vackra sevärdheter. För att nå dem behöver du verkligen ett robust transportmedel. Genomfartsvägarna är ibland så dåliga att man på vissa resor får vara nöjd med en snitthastighet på 15-20 kilometer i timmen. Lägg därtill det oundvikliga fina dammet, då vet du att din resa är ett äventyr. Men om du gillar bergsområden, regnskogar, orörd natur och en extremt vänlig befolkning, är du som bäst här!
Guldgrävare
På vår väg söderut dras vår uppmärksamhet till ett område där sand dras och skottas och många trikes som tar med sanden.
Vi letar efter en plats för husbilen och går för att undersöka. Det visar sig att de letar guld här. Sanden/stenen tillförs från annan plats och lastas av med spaden. Sedan går den igenom en av de många bullriga och vidriga rökavgivande maskinerna som finslipar sanden/stenen. Tillsammans med vatten rinner gunken ut igen och samlas upp av andra som söker efter det där enda guldkornet med fjäll. Visst, guld hittades under vårt intresse. Bitar som knappt kunde märkas för ögat fanns kvar i pannan.
Arbetet är hårt och smutsigt, men tydligen det enda sättet att överleva i denna region.
Lite senare fortsätter vi och ser platsen där sanden/stenen kommer ifrån. Tyvärr kommer någon mot oss som inte vill att bilder ska tas.
Detta är ett enormt stenbrott där stenen skärs loss för hand och hacka, släpas upp och lastas på trehjulingarna. I stenbrotten arbetar männen under jord samtidigt som det tydligt syns att många andra platser har rasat. Förutom det tunga arbetet är det också väldigt farligt här.
Fouta Djalon
Det enda riktiga bergsområdet i Västafrika ligger i Guinea som heter Fouta Djalon. Och eftersom vi älskar berg, kan vi inte vänta...
Bergsområdet är källområdet för bland annat Niger, Gambia och Senegal.
Vägen dit tar oss förbi den större staden Labe. En typisk västafrikansk stad med kaotisk trafik och en stor marknad. Medan vi kan parkera husbilen på en bevakad parkeringsplats går vi till den stora marknaden för grönsaker och andra livsmedel.
På marknaden möter vi en kvinna som bakar oliebollen. Vi berättar för henne om den holländska traditionen och äter några oliebollen på nyårsafton.
Fint och sött och fett, haha, säkert lika gott som i Nederländerna.
Vi fyller på vår tank på en välrenommerad bensinmack så att vi kan fortsätta ytterligare tusen kilometer.
Vattenfall
Fouta Djalon är känt för sina överraskande vattenfall och promenader.
Först besöker vi Saala vattenfall. Vägen dit är återigen utmanande och olämplig för annan trafik än ett starkt fyrhjulsdrivet fordon som står högt på hjulen.
Mycket överraskande är de cirka 10 övergivna fritidshusen nära fallen. Förr var det mer välmående här, nu kommer tydligen bara äventyrare hit. Vi har hela platsen för oss själva och njuter till fullo av det vackra vattenfallet.
En dag senare letar vi efter Kambadagas vattenfall. Enligt vår navigering finns det tre möjligheter att nå dem. Till slut visar det sig att vägen vi valde slutar vid en flod som inte går att korsa, cirka 4 kilometer före slutpunkten. Det är nyårsafton, klockan 5 och mörkt om en och en halv timme. Det är för långt att gå tillbaka. Vi bestämmer oss för att slå läger här och avsluta 2022 i "mitten av ingenstans", men unikt, vid den strömmande floden.
Nyårsdagen börjar vi med ett härligt dopp i det rena vattnet.
Sjukvård i Guinea
Följande dagar njuter vi av att koppla av runt floden och njuta av lugnet och naturen.
Ibland kommer en moped med. Vi får prata med en av dem och han får oss färskt bröd och vatten.
Några dagar senare halkar Grietje illa nära Kambadagas vattenfall och bryter handleden. Vi rapporterade om detta tidigare. Men för de som missat det, här är den tidigare publicerade texten:
På söndagsmorgonen den 9 januari slog vi återigen läger vid en fantastisk plats nära Kambadaga-vattenfallen i Guinea. På ett olyckligt sätt faller Grietje och bryter -som det visade sig ut - hennes handled.
I det ögonblicket finns det inget annat att göra än att packa ihop och stöta längs en 25 kilometer lång terrängväg i hopp om att de har lite medicinsk hjälp i byn Pita.
En gammal rostig skylt talar om för oss ingångarna och efter betalning av 7 euro får vi komma in på platsen. I ett kaklat rum med två operationsbord från 195..? den extremt vänliga läkaren undersöker Grietje från topp till tå.
Under tiden ser han sig omkring och hittar en gammal låda. Med lite mixtrande binder han lådan runt Gretels arm för att stabilisera den. Han kommer fram till att ett foto måste tas. Men det är på en annan plats, cirka 8 kilometer bort. En sjuksköterska tillkallas för att följa med oss i husbilen till den andra platsen. Men tyvärr vet hon inte vägen själv heller och vi kör fel upp till tre gånger. Med upp till nästan en meter djupa hål förstår man smärtan.
Beväpnade med bilderna går vi tillbaka till doktorn.
Nej, ingen ljuslåda här, utan bara mot ytterfönstret, konstaterar läkaren en fraktur. Till gipsrummet då....men det ordet är ännu inte uppfunnit. Vi får en adress till ett apotek där gips skulle finnas. Men tyvärr slutsåld! Gips finns inte heller på andra och tredje apoteket. Frustrationen börjar sätta in. Sedan kommer någon på idén att få gipset hämtat från Labe, cirka 50 kilometer bort, med motorcykel.
Det tar förstås några timmar och under tiden hoppas vi att den trevliga läkaren fortfarande är där på kvällen för att konvertera det.
Medan läkaren redan har på sig sin privata kappa runt 1900, bestämmer han sig ändå för att lägga gipset. Slutet gott allting gott. Det kan tas bort på 45 dagar.
Efterskrift: trots att vi var ganska slitna bestämde vi oss för att gå tillbaka till vår lugna plats nära fallen. Lite riskabelt med meterdjupa vattenkanaler längs vägen. I beckmörkret gjorde Cor ett styrfel och vi satt fast på bottenplattan i en ränna. Som tur var hittade vi ett träd dit vi kunde fortsätta på våra egna fyra hjul via vår vinsch.
Förväntad livslängd Nederländska kvinnor 83 år, Guinea 62!
Conakry
På väg till huvudstaden Conakry tar vi först promenader runt staden Doucki tillsammans med guide Hassan, beskriven i del 1 om Guinea.
Via återigen mycket dåliga vägar, men ett fantastiskt landskap når vi Conakry. På vägen köper vi lite praktiska saker i den lite större Kindia.
Conakry är huvudstaden som ligger på en halvö.
Befolkningen närmar sig 2 miljoner, även om den enligt Wikipedia är svår att avgöra på grund av dålig administration och de många hemlösa.
Men när man kommer in har den allt av en riktig västafrikansk huvudstad där trafiken är det största kaoset. Slående är de många tuktukarna som fungerar som taxibilar. Dessutom är staden en anmärkningsvärd kombination av lyxigare byggnader och stora bilar intill öppna avlopp och tiggare.
I vissa korsningar är trafiken något reglerad av poliser som visslar kraftigt, men de har inte så mycket befogenheter.
I en rondell blir vi stoppade av en polis. Eftersom vi blockerar hela rondellen hoppar han på passagerarsätet bredvid Grietje och ber oss fortsätta. Vi måste stanna en kilometer längre fram. Han går ut och ber om papper som vi inte har, en så kallad "Laissez Passer". Enligt vår information behöver vi det inte. Det visar sig att ytterligare två kvinnliga agenter följde efter oss. Och så står vi och försvarar oss – på vår dåliga franska, medan trafiken flyger åt alla håll mot tre oförmögna poliser.
De frågar efter fler och fler papper men kan inte riktigt fånga oss på någonting. Sedan frågar vi om de kan hantera det vid skrivbordet tillsammans med sin chef. Det var tydligen det rätta att göra, för då backade de in och gick.
Lyckligtvis är denna upplevelse ett undantag, för annars träffade vi bara mycket vänliga människor i Guinea.
Hotell les Palmiers
Vi övernattar på parkeringen till hotell les Palmiers, som på ena sidan gränsar till stranden och på andra sidan av en trafikerad stadsväg. Unga människor samlas på stranden för att träna och koppla av. Vi har aldrig sett en så smutsig strand. Skräpet hopar sig högt medan pojkarna spelar fotboll rakt igenom.
Du bör inte vara här för en strandsemester.
Ändå uppskattar vi vår vistelse på hotellets parkering eftersom tuk-tukarna hämtar oss vid dörren och vi kan upptäcka hela staden. Dessutom har vi en tvättmaskin här! som vi använder ivrigt. Ägaren till hotellet har kontakter på Elfenbenskustens ambassad. Genom denna kontakt kan vi få de svåra att få tag på dokument för Elfenbenskusten.
Cirkusakrobatik
I Conakry finns ett projekt där gatuungdomar utbildas till cirkusartister. De i stort sett underprivilegierade ungdomarna tränas i alla aspekter av cirkuslivet. Den ömsesidiga stämningen är stor, det roliga strålar från alla håll. Vi tog en tuktuk och besökte hallen där det hände. De tränar 5 dagar i veckan från 10 till 2 När vi kom in som vita människor omvandlades arenan omedelbart och vi fick se en förstklassig privat föreställning. De gör det för att öva, det kostar ingenting, även om man såklart lämnar ett rejält tips efter ett sådant äventyr.
Vår korta slutsats:
Guinea är ett fantastiskt land med oöverträffade möjligheter där det fortfarande finns många möjligheter för vidareutveckling av turismen. Men med den nuvarande infrastrukturen i landet måste du vara äventyrlig. Huvudstaden Conakry är en levande helhet där allt som har en liten västafrikansk stad samlas. Det är en plats där alla dina sinnen skärps till maximalt. Vi kan då uppskatta naturens lugn ännu mer. Iväg till Sierra Leone.
