Wereldreizigers.nl
PNG8 1 | Sepik River | Wereldreizigers.nl

Kannibalism och brända ögon vid Sepikfloden

Vi har varit med ett tag Papua Nya Guinea och så man skulle kunna tro att vi skulle vara vana vid solen, värmen och maten. Vi har redan vandrat genom djungeln med lera som solbränna, klättrat Oceaniens högsta berg utan alltför mycket förberedelser och dansat och sjungit på landets största stamfestival. Nu var det dags att upptäcka den längsta floden, Sepikfloden, i landet.

Läs också: Information och första introduktion till Papua Nya Guinea
Läs också: Besök på Papua Nya Guineas största sång

Det finns inte många vägar i Papua Nya Guinea, så för att komma någonstans måste du flyga. Den här gången flög vi från Mount Hagen till Port Moresby och sedan via Madang till Wewak. Därifrån tog vi bilen. En resa som normalt tar 6 timmar, men hos oss såklart 8 timmar, till Pagwi.

Sepikfloden

Sepikfloden är den längsta floden (1.146 XNUMX km) på ön Nya Guinea och den näst största i Oceanien när det gäller utsläppsvolymen efter Flyfloden. Det mesta av floden rinner genom Papua Nya Guinea-provinserna Sandaun och East Sepik, med en liten del genom den indonesiska provinsen Papua.

Den längsta floden i Papua Nya Guinea: Sepikfloden
Den längsta floden i Papua Nya Guinea: Sepikfloden

Väl framme vid Pagwi och efter en lite märklig övernattning hemma hos någon åker vi tidigt på morgonen med båt till några byar längs floden. Detta är naturligtvis inte problemfritt. Motorn på vår båt har lite problem med att starta och därför lämnar vi inte en, inte två, utan tre timmar senare än planerat. Vi har förhöjt tålamodet till en konstform. Med kokos i handen och palm som paraply väntar vi. Efter tre timmar kan vi äntligen gå. Solen bränner på vår hud, men vinden på vattnet är underbar!

Yuri dricker ur en kokosnöt
Yuri dricker ur en kokosnöt © MYgrations.nl

holländska missionärer

Vi besöker flera byar. Vissa mer intressanta än andra. Vissa består av endast ett fåtal hus medan andra till och med har en kyrka. Efter att ha besökt ett antal hus och ätit något kommer vi till en något större by. Här ska vi ta en titt på andehuset. Ett hus där bara män är välkomna. När jag frågar varför kvinnor inte får komma in skrattar de bara. Och om kvinnor själva har ett sådant hus? Nej, var inte dum, de är för upptagna med hushållet, barnen, matlagning och jordarbete.

Vid ankomsten klättrar vi upp för en kulle och välkomnas av Simson, byns överhuvud. När han hör att vi är holländska får vi ett andra extra fast handslag. 1945 kom ett antal holländska religiösa hit för att påtvinga lokalbefolkningen sin tro. De lyckades, alla här har blivit kristna.

De är glada att holländarna kom eftersom de förutom religionen också förde med sig kunskap och utveckling. De byggde inte bara en kyrka utan också en vårdcentral. Den största av den lilla regionen. Dessutom tyckte holländarna att det var viktigt att behålla sina egna traditioner och kultur, förutom att de måste bli kristna förstås. Som ett resultat är byn fortfarande nästan orörd och kyrkan har också en lokal och kulturell prägel på grund av de totempålar den innehåller. Kyrkan ser lite ut som andehuset vi går till.

Totempålar
Totempålar © MYgrations.nl

Mangrottan, även kallad Spirithouse

Även denna är byggd av totempålar. De två största representerar de två största klanerna i regionen, de mindre är subklanerna. Där inne samlas männen för att röka, berätta sagor och ibland sova.

För att bli man måste du till och med stanna här i några månader. En stor tatuering appliceras sedan. Inte riktigt en tatuering; huden skärs upp med ett rakblad, sedan avlägsnas köttet under huden. Med denna tatuering förlorar du inte bara mycket blod, utan också kött.

Traditionell tatuering av Sepik-stammen
Traditionell tatuering av Sepik-stammen © MYgrations.nl

I Spirithouse träffas de också för att göra masker, promenadkäppar och andra freubels. Självklart köper vi några. Sedan är det dags att flytta från mansgrottan till kvinnorna.

Ett välkomnande med lite sing-sing

De har förberett sig för en sing-sing för att välkomna oss. Självklart är männen välkomna hit nu. Ibland inte riktigt, det är stunder då kvinnor får bryta mot lagen och när tjejer blir kvinnor. Jag undrar vilken lag som bryts, men den frågan förblir obesvarad.

Kvinnorna är klädda i en kjol av löv och ett halsband av snäckor som de har fått byta saker mot med människorna som bor vid kusten. De smetade in sina kroppar med lera och det gjorde även deras ansikten. Vissa har fortfarande blommor i håret.

De unga tjejerna har också en tatuering. Det är något nytt i kulturen, varför de äldre kvinnorna inte har det. Kul att se att gamla traditioner och kulturer fortfarande förändras.

Vi får se två danser. En välkomstdans och en dans för lycka och hopp. Det verkar lite rörigt och man kan inte riktigt kalla dansen riktigt vacker, men det är trevligt att se. De äldre kvinnorna dansar med stolthet, de unga tjejerna med lite skam. Det blir bra. De minsta dansar i boxershorts och med grisben på huvudet.

Kannibalism vid Sepikfloden

Vi fortsätter vår tur genom byn. Vi får veta att de holländska evangelisterna nästan blev uppätna av kannibaler, men Guds ord räddade dem. Självklart. Enligt dessa lokala källor var holländarna de första som gav sig in i det farliga Sepik-området och kom ut igen. De fick vänner här.

En herr Jansen som byggde vårdcentralen här är särskilt populär. Och kannibaler är sedan länge borta. "Min farfar åt människor, men bara fiender, inte whitys som du". Bra också. Och med denna försäkran går vi tillbaka till kanoten. Vi får en kokosnöt för törst. Precis vad vi behövde!

Vår bostad Govermas

Vi kommer till det som kommer att bli vår boning; Govermas. Här förbereder vi oss för ett besök i byn. Jag är väldigt nyfiken, för det ser vackert ut på avstånd. Det är en kort promenad längs, eller snarare för att det är så torrt, flodbädden. Vi går runt i denna fantastiska by och ser det ena vackra huset efter det andra.

Allt byggt på pålar, mot översvämningar och kyla från marken. Det finns palmer och bananplantor överallt. Det finns hundar, katter och grisar runt omkring. Vi ser till och med en tam hök. Det är också många barn som springer runt, nakna med stora magar. Det senare beror på maskarna i magen. Det finns förresten även myggor och jag håller på att bli galen.

Vår residens Govermas vid Sepikfloden.
Govermas, vår bostad vid Sepikfloden © MYgrations.nl

Vi bestämmer oss för att gå till vattenfallet. Efter ett mycket kort dyk tycker vi att det räcker. Alltför många myggor samlas runt denna förtjusande vattenkälla. Så snabbt tillbaka till byn. Här tas vi emot av ljudet av en trumma. Det låter nästan som ett tecken på krig. Men det är det inte, det är en sing-sing.

Män och en kvinna är redo att hoppa och sjunga i en cirkel. Den här sing-sing ser också lite obekväm ut, men rolig. Männen är snyggt klädda med huvudbonader och har även en penisskida på. Något vi inte sett tidigare men förväntat oss. Men oroa dig inte, inga bara rumpor. Männen bär alla boxershorts eller shorts under kjolarna.

Efter föreställningen går vi sakta tillbaka till kojan. Åskväder närmar sig och vi kan inte vänta tills det svalnar lite. Mina ögon behöver vila och jag bestämmer mig för att gå och lägga mig tidigt och sova lite. Förhoppningsvis denna natt utan att vakna av smärta.

Människor i en kanot på floden sepik i Papua Nya Guinea
Människor i en kanot på sepikfloden © MYgrations.nl

Brända ögon på Sepikfloden

Att bränna dina ögon gör ont. Min största rädsla är inte döden, inte ens djupt vatten, utan blindhet. Jag tror att det är det värsta av allt att vara blind. Vid Sepikfloden i Papua Nya Guinea brände jag ögonen för det första, och förhoppningsvis sista, i mitt liv. Nu har jag bott på ekvatorn i snart ett år, jag hade inga solglasögon. Jag seglade i dagar över Atlanten, jag hade inga problem med bländningen i vattnet. Men en hel dag på Sepikfloden, 160 mil segling i Papua Nya Guinea och jag vaknar nästan skrikande i natten av smärta. Mina ögon bränner, svider och tåras!

Det känns som att det främre lagret av mina ögon långsamt skalas av, som om mina lock har förvandlats till rakblad som glider smärtsamt långsamt över mina ögon. Jag vågar inte gnugga ögonen med händerna, för jag fångade en fisk i eftermiddags som av misstag hoppade ner i vår båt. Det där emellan. Sedan arket, men det är ostoppbart. Yuri vaknar snart. Sätt in några smärtstillande medel. Jag kan inte lägga mig ner och öppnar inte ögonen. Rädslan slår till; vad händer om jag blir blind?!

Efter ett tag börjar värktabletterna verka och jag kan återuppta sömnen. Nästa morgon verkar allt fungera bra igen. Tills jag vill överföra något från min mobil till iPaden. Jag ser inte alls klart. Smärtan är i stort sett borta. En liten armé av män med små hammare samlas bakom mina ögon, men jag kan se, jag kan se. Inte skarpt än...

Så idag har jag Yuris glasögon på mig. Varför har jag inte solglasögon själv? Jo, jag hade en, men Yuri satt på den första veckan av resan. Så det har jag inte längre. Som tur är har Yuri fortfarande en som jag nu sätter på mitt huvud med all min kärlek. Det ger mina ögon lite lugn. Låt oss bara hoppas att Yuri inte bränner sig i ögonen.

Äventyren på Sepikälven fortsätter i nästa blogg.

Läs också: Till fots genom Papua Nya Guineas djungel

Nyfiken på andra (för) galna äventyr?

Följ oss för de vildaste äventyren, fängslande historier och (för) galna platser www.mygrations.nl en Instagram. Just nu kör vi en Volkswagen Buss till Kina på den uråldriga handelsvägen; The Silk Road

Avatar bild

Milene och Yuri

sparka! Du kom till slutet av vårt blogginlägg.

Hoppas du gillade det, låt oss veta nedan? Du kan också dela med dig av frågor, tips, drömmar. Rusta...

Åh och vi tycker också att det skulle vara fantastiskt att följa varandra på Instagram och/eller Youtube.

Har du sett ett misstag? Fråga? Anmärkning? Låt oss veta i kommentarerna!

Vill du få bra resetips och förmåner varje månad?

logo-världsresenärer-grå-1
Översätt "
8 aktier
8 aktier
Kopiera länk