Vi har varit inne i några dagar nu Papua Nya Guinea och har redan en poliseskort, familjebråk på Hej Wigmen och spådomar. Dags för ännu mer äventyr. Den här gången vandrar vi inåt landet till fots genom djungeln.
Läs också: Information och första introduktion till Papua Nya Guinea
Natur Papua Nya Guinea
Men först lite om naturen i Papua Nya Guinea
Den regnskogstäckta ön ligger utanför allfartsvägarna och gränsar till Indonesien. Det är avslutat Grönland efter den största ön i världen, är en del av kontinenten Oceania och ligger norr om Australie.
Läs också: Hur många kontinenter eller kontinenter finns det? 5, 6, 7 eller 8?
Ön är till stor del täckt av tropisk djungel. Dessutom har den många unika växt- och djurarter, du hittar vita sandstränder och vajande palmer vid kusten och stora floder som sicksackar genom landets mitt. Du hittar också det högsta berget – Mount Wilhelm – i Oceanien i Papua Nya Guinea.
Rolig fakta: Zealandia är den 8:e kontinenten/kontinenten i denna världen
Paradisets fågel
BBC gjorde ett underbart avsnitt om det, The Dancing Birds in Search of a Mate. Huvudsakligen inspelad i Papua Nya Guineas djungler. Det är kanske öns mest speciella inslag; de vackra och sällsynta fåglarna. Paradisfåglarna är kända för sina färgglada plymer, långa svans och imponerande uppvaktningsbeteende. Över hela världen finns det 43 arter och 39 av dem har upptäckts i denna region!
Men förutom att vara imponerande är paradisfågeln också mycket populär. Som huvudbonad! Stammarna i Papua Nya Guinea jagar fågeln för att använda fjädrarna i sina stamkläder. Detta gör fåglarna väldigt skygga och man måste gå väldigt djupt in i djungeln för att upptäcka dem. Vi ska ge det ett försök.
Vandring i Papua Nya Guineas djungel
Ett lerbad. I Nederländerna kostar det pengar och i Papua Nya Guinea är det oöverstigligt. Vandringen till mitten av djungeln i Hela-provinsen (Pilongo-byn) börjar med ett oplanerat lerbad.
Längre in i regnskogen
Till fots går vi några meter på vägen tills Panda (vår portier) visar oss på en liten stig inåt landet. Thomas, vår guide, är inte längre bakom oss. Han måste reda ut några personliga saker innan han kan gå in i djungeln också. Men det spelar ingen roll för när vi tittar på stigen, tar Thomas om oss på nolltid. Det är lerigt där och eftersom vårt bagage fortfarande finns någonstans i London har jag inga bra skor på mig. Förresten, Thomas och Panda går bara barfota.
Glidande går vi mellan två höga väggar gjorda av samma lera. En fördel är att det är underbart häftigt här. Bort från solen, som brände vår hud ordentligt igår. Men snart hoppas jag att solen trots allt kan skina i denna leriga gränd. För det är halt.
Introduktion vandringsleder
Och den där mycket hala förvandlas snabbt till en riktig lerpöl. Panda klättrar skickligt upp på sidan av stigen. Han sätter fötterna på några grenar och hoppar hoppar till andra sidan. Det ser så enkelt ut att jag klättrar upp efter honom med gott mod. Redan vid första grenen blir det fel eftersom det går sönder, så att jag tvingas ta ett steg i leran. "Åh förlåt" skriker Panda åt mig. Något som papuanerna snabbt ropar ut när något oförutsett händer, något som de upplever som irriterande för oss.
Samtidigt har många grannskapsbarn kommit för att se hur den där "whityen" klättrar klumpigt. Medan hälften flinar kliver den andra halvan barfota ner i leran för att se till att jag kommer ut oskadd. En pojke erbjuder sig till och med att lyfta mig på sin rygg. Men det går för långt för mig. Jag fortsätter såklart till fots.
Efter att ha övervunnit några fler sådana här hinder börjar vi verkligen vandringen. I den svällande värmen bestiger vi ett brant berg. Vegetationen är låg så det finns ingen skugga, marken är väldigt torr och bakom oss finns en kolonn av grannskapsbarn. Svettande går vi upp, nästan krypande. Vi går inte fort under den varmaste delen av dagen. Men det är trevligt.
Lera som solskyddsmedel
Inte nog med att det är varmt, solen bränner på vår hud och innan lunchtid ser jag en röd färg dyka upp. Panda visar oss hur man använder lera för att skydda vår hud. Vår solkräm finns också kvar någonstans i London och de använder den inte i Papua Nya Guinea. Leran hårdnar snabbt men ser ut att göra sitt jobb.
Thomas har nu kommit ikapp oss och sjunger glada sånger. Eftersom det är ganska halt tillhandahåller Panda promenadkäppar. Vilket är skönt eftersom vi nu har nått toppen och vi måste ner igen. I leran är det ännu bättre. Även om det är mycket snabbare. Vi glider nerför berget till fots och med en käpp.
Men det överlever vi också och vi har nu kommit fram till en liten sjö. Barn leker underbart i vattnet, kvinnor fiskar och vi tar en paus här. Snart är vi omgivna av barn från byn. De träffar inte ofta vita människor eftersom de aldrig kommer hit. Thomas spelar lite spel med barnen och tjejerna älskar att röra vid mitt hår.
Vi är snart på väg igen för vi har fortfarande ett berg att bestiga. Den här gången börjar det inte i leran utan genom små fält med idylliska hus. De odlar sötpotatis, broccoli, morötter och blomkål här. Kvinnorna jobbar hårt, grisarna plöjer jorden bra och barnen springer omkring.
Det ser nästan ut som en saga, livet på Papua Nya Guinea. Men skenet kan lura, för livet här är förstås väldigt jobbigt. Det är nu fint och torrt väder att vara ute, men här regnar det oftare än solen skiner.
Vi är nästan där…
Snart lämnar vi fälten och vi befinner oss igen i den svällande hettan. Vi tar oss upp och hoppar ibland över ett torrt dike. Som en prinsessa dras jag upp eller ner överallt. Pinnen hjälper också och jag är säker på att ingenting kommer att hända mig så många händer erbjuds mig när vägen är lite halt. Men det är varmt, väldigt varmt. Och jag måste verkligen överleva den värmen själv.
Jag känner hur solen bränner på min hals. Och eftersom jag blev ganska bränd igår har jag nu långbyxor och kofta på mig. Bra för min hud, hemskt för värmen. Svetten rinner nerför min panna och in i mina ögon. Luften är varm, solen är varm och svetten svalnar inte alls. Den är vacker, och med den papuanska musiken som låter lite knastrig från Thomas mobiltelefon är den också väldigt trevlig.
Men inte riktigt än
"Upp i ytterligare 30 minuter," ropar Thomas glatt. Han visslar och pekar på ett högt träd. Där är den, men nu vet vi bättre. Medan han klättrar upp i kors och tvärs på sina bara fötter klättrar vi sakta och glider efter den. Från trädet på berget har vi fin utsikt över området. Det är vackert, det är säkert!
Vi har gått i ungefär fyra timmar nu. Solen har gått ner men känns inte mindre varm, gästhuset för ikväll är nu i sikte och efter en kort promenad är vi äntligen framme vid vår sovplats.
På en vacker grön öppning mitt i en buske står ett litet hus täckt med bambu och sagolöv. Taket är täckt med ett tjockt lager mossa, det har vi aldrig sett förut. Enligt Thomas var det så man brukade täcka taken. Numera finns det ingen mossa mer att finna. Precis som paradisets fåglar. Förr flög de gärna omkring här, men på grund av jakten har de gett upp det och till vår sorg har vi inte sett eller hört en paradisfågel ännu.
Vår första sing-sing
Inte alltför långt efter att vi kom fram hör vi skratt och skratt. Det kommer mycket folk. De är barn. De är klädda i sin finaste klädsel. Vackra huvudbonader och färgglada kjolar. Huvudbonaderna är såklart gjorda av den där paradisfågeln som inte längre går att hitta här. De måste gå långt in i djungeln för att göra en huvudbonad. Det spelar egentligen ingen roll för dem att det nu är förbjudet att döda en sådan paradisfågel. Att bevara sin kultur och sprida den med stolthet är också viktigt.
Barnen stirrar på oss och vi på dem. jag presenterar mig själv Tok Pisin (Pidgin) och fråga efter deras namn. De svarar med ett skratt och säger sina namn en efter en. "Paica Ore" kallar jag, eller "mycket mycket vacker". Barnen skrattar igen.
Efter lite skrik från de äldste ställer sig pojkarna i en ring och börjar en sång-sång. Det ser supergulligt ut, speciellt för att det går lite fel då och då och föräldrarna skriker på barnen. Det ser nästan ut som en fotbollsmatch i Nederländerna, bara roligare. Papua Nya Guinea är känt för sing-sings, en dance-off där människor dansar och sjunger i sina vackraste stamkläder. Detta borde skrämma fienden i tider av krig.
Efter lite väntan vågar tjejerna äntligen dansa. Eller faktiskt hoppa mer. Flickorna lägger händerna på bröstet och hoppar ut med benen utspridda. Det är ingen rytm i det men tjejerna har det bra och det har vi också.
Promenad till byn Pilongo
Snart kallas vi på lunch. Bananer, bröd och ägg väntar på oss. Med en kopp te kan vi vila från den ansträngande resan. Men inte för länge eftersom vi har blivit inbjudna att besöka marknaden i byn Pilongo. Om jag bara hade tagit av mig skorna kan de tas på igen för en inte alltför lång promenad till byn på toppen av berget.
Vita besökare i byn Pilongo, det är nytt!
När vi anländer stirrar hundratals stora ögon på oss. Snart är vi omringade, folk börjar skaka våra händer och då och då dras mitt hår. Sedan välkomnas vi av byns chef. Jag förstår inte vad han säger, det låter förresten inte särskilt vänligt, men alla nickar ja och hälsar.
Kvinnor säljer sina varor, pojkar spelar kort (de lägger pengarna på sina machetes, vi hoppas att de kan stå emot deras förlust) och grisarna bevakas av en man med en stor pistol. Han vet hur man gör hemlagad.
Barnen är särskilt intresserade av oss och nyfikna. Så de försöker röra mig en efter en. "De har aldrig sett vita förut" en man berättar för mig. Vi ser också att nästan alla har röda tänder. De äter alla betelnöt. Kanske anledningen till att tänderna ruttnar snabbt och vi ser många äldre utan tänder.
Skryt i Papua Nya Guinea
Vi presenteras för byns hövding. Först hör vi hans namn och sedan att han har 16 fruar. Skryta. Den här herren kan ha 16 fruar och mer än 30 barn, men han kan inte kommunicera med oss. Det gör även hans bror, som har 4 fruar. "Jag kan inte slå honom, men det är okej. fyra är bra". Jag undrar hur lång tid det kommer att dröja här innan kvinnor har lika rättigheter och status.
Skolan i byn Pilongo
Vi får en kort rundtur i byn. Egentligen bara om skolområdet för det är inte mycket mer än så. Skolan är för närvarande stängd eftersom det råder oenighet mellan klanerna. Men vår guide förstår att utbildning är viktigt. "För att resa världen som dessa vita människor måste du vara utbildad" berättar han för barnen som har följt oss.
Det börjar bli mörkt och vi bestämmer oss för att gå tillbaka till vår stuga för ikväll. Men självklart inte innan vi säger hejdå till alla och skakar hand.
Ännu längre in i regnskogen
Efter en natt bland mössen väcks vi av vad som låter som tusentals fåglar. De verkar alla vilja ha den sista låten. Och så plötsligt är det tyst. För oss skylten att gå upp. Efter en god frukost med äggröra, bröd och te fortsätter vi till fots. Ägaren till stugan där vi sov, hans bröder, en kusin och en kompis följer med oss. Alla barfota.
Tugga sockerbetor mot törst
Den här gången väljer vi en annan väg, en genom fler fält, längs en sjö där det fiskas och med ett ofantligt brant berg i en sorts liten regnskog. Men innan vi börjar den branta stigningen får vi lite sockerrör av kusinen. De äter stora bitar, vi får små bitar. Men även det verkar för mycket när jag klättrar och jag suger upp dem snabbt innan jag klättrar vidare. Männen klättrar sakta vidare med hela sockerrör i händerna och munnen.
Det är en tuff stigning, men även här blir jag behandlad som en skör blomma. Jag blir tagen i handen uppför sluttningen. Vi är nu bekanta med definitionen av regnskog för här igen är allt blött, halt och lerigt. Detta ger en skön kylande effekt på huden och en del glider. Speciellt att gå ner visar sig vara en stor utmaning. Vi drar oss inte för en utmaning, så vi fortsätter. I rimliga skor, medan vår delegation gör det barfota. Och det kanske är mycket bättre, de verkar ha greppet som jag saknar. Förresten, som ofta gör vi detta helt otränat.
Slutet gott allting gott. Efter cirka fyra timmars promenad är det dags att säga hejdå till denna fantastiska grupp män som såg till att vi gick säkert genom regnskogen.
En välförtjänt dusch... eller något
Vi är trasiga, och vi stinker också. Så det är dags för en dusch. En kall, ur en hink, ändå välkommen! Vi tvättar våra kläder lite och hänger dem på tork. Vi har inget annat med oss och får med största sannolikhet nöja oss med det några dagar till. Om vårt bagage någonsin kommer överhuvudtaget.
Följ med oss på ett äventyr
Följ oss för de vildaste äventyren, fängslande historier och (för) galna platser www.mygrations.nl en Instagram. Just nu kör vi en Volkswagen Buss till Kina på den uråldriga handelsvägen; The Silk Road.
