Madagaskar på en skoter | Del 4 | Tsiribihina flodkanottur

Som får det i huvudet att köpa en begagnad skoter i huvudstaden Madagaskar att köpa? Att resa mer än 4.000 XNUMX km över denna enorma ö? Ingen före mig hade någonsin kommit på den här idén. Jag gjorde det precis och upptäckte det riktiga Madagaskar. Res med mig till Röda ön och lär känna baobaberna, lemurerna, kameleonterna, snövita stränderna och framför allt det gästvänliga madagaskiska: TONGA SOA. I denna del färdas jag med kanot på floden Tsiribihina. Jämfört med de ansträngande skoterturerna är kanotturen på floden Tsiribihina en extremt avslappnad upplevelse.

Läs också:

Innehållsförteckning

Förbereder för kanotturen på floden Tsiribihina

Gilbert, min guide, är på innergården till Hotel Baobab vid niotiden. Där har han satt upp tältet, som jag ska tillbringa de kommande två nätterna i. "Bankomaten är påfylld", säger han.

I Bank of Africas bankomat vill jag ta ut 1,2 miljoner Ariary (cirka 300 Euro), men maskinerna på Madagaskar ger bara maximalt 40 sedlar åt gången. På Madagaskar är en 10.000 2,5 Ariary-sedel den största sedeln. Det är omräknat 120 euro. Så jag måste nåla tre gånger för att få en enorm hög med 2018 sedlar. (20.000 introducerades XNUMX XNUMX Ariary-sedeln).

Tillbaka på hotell Baobab Gilbert är upptagen med proviant för resan. "Eric, kan du betala mig 600.000 XNUMX Ariary för resan? Då kan jag betala maten.

Bestämmelser för kanotturen på floden Tsiribihina

Skotern i kanoten och låt oss gå

På stranden av floden Tsiribihina tittar jag förundrat på den smala kanoten (pirogen) som ligger i vattnet. "Och det är där skotern ska in?" 'Ja och du, jag, all proviant och två paddlare. Oroa dig inte, allt passar i pirogen.' Fyra killar tar sedan tag i min skoter och hissar in den i pirogen. Fem minuter senare är pirogen packad och redo att gå.

Kanoten är fullastad för resan på floden Tsiribihina

Efter en timme på floden gör vi ett första stopp. Jag är redo för det, för du är hela tiden i samma position. Sträck bara på benen. Gilbert upptäcker en kameleont på en gren och pekar på den. Jag tar tag i honom direkt. De två paddlarna tittar upp skrämt. De skrämmer när kameleonten försöker bita mig. "Att hantera en kameleont är "fady" för madagaskiska. Fady är tabu. Du ser barn här med kameleonter, men de har dem alltid på en pinne eller gren och aldrig i handen. Det ger otur. Madagaskar är väldigt vidskepliga”, förklarar Gilbert.

"En annan fady är att människor från västra Madagaskar inte pekar ett finger åt något eller någon. Vill man peka på något så gör man det med hela handen.'

Första natten i tält längs floden Tsirihibina

Jämfört med de tröttsamma turerna på en skoter är kanotturen en extremt avslappnad tillställning. Då och då möter vi några fiskare, en rad kojor på stranden och barn som vinkar. I övrigt kan du njuta av lugnet och utsikten över floden och kullarna. Vi möter inte mycket trafik på älven. Bara en kanot med en skruv Jag räknade.

Mot kvällen beordrar Gilbert sina två paddlare att binda kanoten på stranden. Några barn och en hund väntar på oss där. Gilbert gör en lägereld och det är bekvämt, eftersom det svalnar snabbt. Runt elden äter vi rostad fisk med ris. Klockan nio åker jag till mitt tält, medan mina tre följeslagare sveper in sig i ett tyg på sanden.

Frukost andra dagen av Tsiribihina-floden

En grund flod och vattenfallet Anosimpela

Efter frukost tar jag ett uppfriskande dopp i floden. Sedan paddlar vi vidare och fastnar regelbundet på botten av den grunda ån.

Kanoten fastnar den andra dagen av Tsiribihina-flodens resa

Runt middagstid förtöjer vi vid vattenfallet Anosimpela. Sex vakter välkomnar mig. "Salama", hälsar de. Gilbert pekar på gästboken som alla guider som besöker vattenfallet måste fylla i och skriva under. En blick i boken säger mig att det knappt har varit några turister de senaste veckorna.

Njut av de svala strålarna från vattenfallet Anosimpela

Kanotturen kombineras nästan alltid med ett besök i Tsingy. Tsingy kan endast nås från mitten av maj. Innan dess var vägen översvämmad på många ställen och till och med XNUMXxXNUMX-fordon kunde inte nå Tsingy. Då finns det inget intresse för kanotturen heller, förklarar Gilbert.

Besökslista över vattenfallet Anosimpela

En avslappnad dag på floden Tsiribihina med en överraskande middag

Resten av eftermiddagen småpratar vi tyst vidare. De två paddlarna har lite arbete, eftersom strömmen i floden ger tillräckligt med fart. Efter kritklipporna nära Anosimpela-vattenfallet är landskapet grönt och ganska platt.

Tsiribihina-floden nära Anosimpela-vattenfallet

Mot slutet av eftermiddagen möter vi en fiskare från en by nära Belo-sur-Tsiribihina. Han har fiskat i två dagar och sover någonstans på älvstranden på natten.

Sällskap med en fiskare den andra kvällen

Fiskaren har ett väldigt smittsamt leende. Varje gång han säger något på malagasiska, så bråkar han. Även om jag inte har en aning om vad han sprutar, kan jag inte hålla tillbaka mitt skratt. "Eric, han frågar om han kan göra oss sällskap ikväll. Det tycker han är väldigt trevligt. I gengäld får vi nyfångad fisk. "Mycket bra", svarar jag.

Det skrattar, tjuter och dånar runt lägerelden. Fiskaren har trollat fram en en och en halv liters flaska sprit för dagen. Flaskan är mycket efterfrågad och skapar en utmärkt stämning. Sedan är det dags att äta den grillade fisken.

Vid lägerelden under den andra natten på Tsiribihina-resan

Sista morgonen på floden Tsiribihina

Gå upp tidigt är mottot. Gilbert har frukosten klar klockan sju. Sedan rensar han upp alla kastruller och grytor igen, medan fiskaren sitter på sin talande stol. Hans humör är jättebra. Idag planerar han att återvända hem efter en sista fisketur. Vi seglar tillsammans i en halvtimme. Sedan säger vi hejdå till fiskaren.

Frukost den tredje dagen av Tsiribihina-resan

Morgonen börjar kyligt, men solen tar snabbt till sig kraft. Det är inte mycket ström och paddlarna får jobba hårt. Runt tio tar vi en paus och Gilbert lyckas återigen upptäcka en vacker kameleont. Den här gången är den grön och inte så aggressiv. "Här har jag en död gräshoppa", säger Gilbert. "Håll den ungefär fem centimeter från hans mun."

"Wow!" utbrister jag när kameleonten rullar ut sin långa tunga för att svälja gräshoppan.

Koppla av i kanoten på floden Tsiribihina

Sällskap av en kameleont i kanoten på floden Tsiribihina

Klockan elva är det äntligen dags. Den första båten på mer än två dagar seglar mot oss. "Han hämtar och tar med bybor och proviant", rapporterar Gilbert. "De gör alltid det uppströms, eftersom inga turister reser från Belo-sur-Tsiribihina till Miandrivazo. Turister reser bara nedströms.'

Ankomst till Tsaraotana och vattenhaltig bensin

Kvart i tre är kanotfärden äntligen över. 'Detta är slutpunkten. Härifrån är det cirka tre mil till färjan till Belo-sur-Tsiribihina.' 'Vad?' frågar jag förvånad. "Jag trodde att vi skulle segla dit."

Enligt Gilbert är det alltid så. Det är bara motorbåtar som seglar vidare. Kanoterna återvänder härifrån. Skotern hissas upp ur kanoten och ställs på stranden. Gilbert hoppar på ryggen och eskorterar mig till en stuga där bensin säljs. Vi lämnar Tsaraotana med full tank. Tyvärr är grusvägen knappast framkomlig och med Gilbert på baksidan fungerar det inte alls.

Efter en halvtimmes trassel genom sand och lera når vi byn Andranomandeha. Där säger jag hejdå till Gilbert som hoppas få ett lyft mot Belo.

Vid femtiden inträffar katastrofen. Till en början misstänker jag att för mycket damm och lera kommit in i skotern. Vid närmare eftertanke finns det inte en droppe bensin kvar i tanken. Det är omöjligt att jag bara kan köra femton kilometer med fyra liter bensin. (I Belo lär jag mig senare att i byarna manipuleras ofta bränslet. "De tillsätter mycket vatten. Det kan man inte se.")

Utan bensin på väg till Belo-sur-Tsiribihina

Sedan jag lämnade Andranomandeha har jag inte sett något livstecken. Jag är ganska långt från ån och anser därför chansen till en bosättning liten. Det finns inget annat än att skjuta skotern framåt. Det är ett väldigt tröttsamt jobb. Vid sjutiden möter jag äntligen en herde med en flock zebus.

Han har dåliga nyheter för mig. Den sista färjan går klockan åtta. "Det är en timmes promenad härifrån. Och kanske längre om du måste skjuta skotern.'

Skotern i en motorbåt mot Belo-sur-Tsiribihina

En fantastisk middag på Mad Zebu

I beckmörkret kommer jag fram till floden. Klockan är snart nio och sista färjan gick en timme tidigare. Lyckligtvis finns det en motorkanot, som är villig att ta med mig mot en liten avgift. Tio minuter senare är jag i Belo-sur-Tsiribihina. Där bosätter jag mig på Hotel du Menabe.

Ägaren frågar direkt om jag är med i ett företag. När jag svarar att jag sitter på en skoter börjar hon skratta. 'Otroligt. Men va? Du tror inte att du kan ta dig till Tsingy på en skoter, eller hur? Glöm det. Det är verkligen omöjligt. Endast lokala guider vet hur man tar sig dit med ett terrängfordon.'

Jag bestämmer mig för att ta en bit mat först. För det har jag kommit till rätt plats i Belo-sur-Tsiribihina. Enligt Lonely Planet är här den bästa restaurangen på hela Madagaskar: Galna Zebu.

Även på Tripadvisor hittar jag strålande recensioner om "Mad Zebu". Från menyn stavad med krita väljer jag en utsökt trerättersmeny. Det smakar riktigt gott och jag håller direkt med recensionerna.

Tillbaka på hotellet hittar jag den. Ägaren berättar att en ung dam precis har anlänt med två guider. "Hon jobbar för Petit Futé. Det är den franska Lonely Planet. Jag ordnade det inom fem minuter. Imorgon åker jag med henne och två guider till Bekopaka för att besöka Tsingy.

Läs också: