NoFear Travel in Africa (16) | Överlandning i Nigeria 

Vi (Cor och Grietje van NoFear Travel), resa med vår Toyota Hilux 4×4 husbil Dörren Afrika. Den afrikanska kontinenten är Mecka för 'på land' med många utmanande rutter och vackra resmål. Det första afrikanska landet vi besökte under vår resa till Sydafrika är närvarande Marocko, följd av Mauretanien, Senegal, Guinea, Sierra Leone, liberia, ELFENBENKUSTEN en Ghana. Efter ett mellanlandning i Nederländerna fortsätter vi vår landresa genom Afrika. Vi började in Togo en Benin och har nu kommit in Nigeria. Du kan läsa allt om det i den här artikeln.

Naturligtvis kan du också börja titta på videon igen.

Om Nigeria | Lite bakgrundsinformation

Nigeria, det är en annan dimension... Vi har läst och hört mycket om Nigeria och absolut inte mycket bra när det gäller säkerhet. En anledning för oss att vara extra försiktiga.

Läs också: Världslig | Vilka är de säkraste och farligaste länderna i Afrika?

Nigeria är en enorm smältdegel av cirka 250 olika etniska grupper som talar lika många olika språk. Som tur är pratar de flesta också engelska. Även om de olika informationskällorna motsäger varandra, är landet bebott av mer än 200 miljoner människor. Abuja är huvudstaden.

1960 avkoloniserades Nigeria från Storbritannien. Dess yta är nästan dubbelt så stor som Spaniens.

Landet är både kristet och islamiskt, med islam som den främsta anhängaren i norr. Det är i norr Boko Haram aktiva. Gruppen som är ute efter att göra Nigeria till en totalt islamisk stat. De begår regelbundet kidnappningar och attacker och, enligt de senaste räkningarna, har minst 23.000 XNUMX dödsfall under de senaste decennierna.

De verkar bara i norra delen av landet, dit vi inte åker.

Gränsövergång Benin – Nigeria

Från Benin tar vi den sydligaste gränsövergång till Nigeria. När vi anländer blir vi omedelbart överfallna av växlare. De vill skämma bort oss genom att hjälpa till med parkering och peka ut kontoren där vi behöver vara.

Men i slutändan visar sig ett kontor med flera diskar vara tillräckligt. Detta eftersom det finns ett samarbete mellan immigrations- och tullmyndigheterna i båda länderna. Vi får våra stämplar från disk till disk. Vi kallas in på hans kontor av en hög nigeriansk tjänsteman, han har några ytterligare frågor. I slutändan tar det ändå ungefär två timmar.

Visum för Nigeria

Skaffar en visum för Nigeria är en utmaning i sig. Många överlandare måste gå igenom en lång process och ibland till och med betala enorma summor för att få visum. Vi hade lite mer tur eftersom vi kunde ordna detta under vår reseuppehåll i Nederländerna. Inte för att det här var lätt... Grietje tillbringade många dagar med att skrapa ihop de nödvändiga pappren. Med ett papper några centimeter tjockt reste vi sedan till Haag för att söka till den nigerianska ambassaden. Efter ytterligare en veckas spänning kom äntligen beskedet att visumet var beviljat. Vi hade också hört historier om avslag utan att ange någon anledning.

Överlandning i Nigeria

Kontrollpunkter på väg till Lagos

På väg till Lagos vi passerar mer än 50 checkpoints, där vi faktiskt stoppas av ungefär hälften. Vissa med en tunna på vägen och andra med en kärra med farliga vassa spetsar.

Vid en av kontrollpunkterna letade herrarna uppenbarligen efter något. Körkort, pass, bilpapper, brandsläckare, skyddsvästar, varningstriangel... allt kollades. Tills en av herrarna märkte att vi inte har en reflekterande triangel på baksidan av vårt fordon.

Vi var tvungna att gå till kontoret för att betala böter. Efter några förhandlingar med oss ​​som hävdade att de var de första agenterna i tjugo länder som gjorde denna observation, kunde vi fortsätta vår väg med en varning i fickan.

Lagos, den största staden i Nigeria

Det första intrycket av Nigerias största stad är överväldigande, kaotiskt. Staden med över 15 miljoner invånare stimulerar alla sinnen. Myllret av människor, den extremt livliga trafiken... ropet och tutandet, det tar oss lite tid att vänja oss.

De otaliga taxibilarna buckliga på alla sidor, som har sina egna trafikregler, bestämmer gatubilden. Men de rikas blanka papperskorgar kräver också sin plats på de överfulla gatorna. Att köra mot trafik är nästan det vanligaste i världen, folk mutar polisen för några hundra niara (penny issue) och kör glatt vidare.

Skillnaden mellan rik och fattig är enorm. I centrum ser vi ett antal glänsande kontorsbyggnader som tornar upp sig över resten, medan man i gatuplan blir trött på de öppna avloppen, varvat med tiggare och många människor som försöker försörja sig på gatuhandel. En polis berättade om det enorma antalet underprivilegierade gatupojkar som föddes i alldeles för stora familjer och vars mammor inte är kapabla att fostra sin avkomma.

Staden påminner oss om det senegalesiska Dakar, men större, ännu mer intensiv. Som tur är lite mindre dammigt, eftersom huvudvägarna är asfalterade.

Mycket trafik och dåliga vägar

Eftersom vi har några problem med husbilen, stannar vi i Lagos i cirka 5 dagar. På jakt efter lugn och rymd lämnar vi staden på norra sidan.

Men tyvärr är det ingen lugn i trafiken än. Det är byggt upp långt ovanför Lagos och det finns marknader överallt där massor av människor samlas. 

Det går knappt att ta sig fram med bil. Dessutom är vägarna väldigt dåliga. Lastbilar fastnade i leran mitt på "vägen". Trasiga bilar.... Ibland känns det som krig.

Besök den största kyrkan i världen (Faith Tabernacle)

I Ota, norr om Lagos, finns den största kyrkan i världen sett till kapacitet. Tron Tabernakel som kyrkan heter har den 50.400 XNUMX sittplatser. Via, via har vi hört talas om det och tar en titt. Det visar sig snart att kyrkan inte är förberedd för vardagsbesökare. Vi är därför hänvisade till söndagen då det är fyra!! tjänster äger rum.

Dessutom byggdes en ny arena intill den "gamla" kyrkan som ska fungera som megakyrka. Vår kontakt med ordningsvakten verkar tas på största allvar. Han ber om lite mer information och återkommer senare med beskedet att vi kan rapportera till organisationschefen. Efter ytterligare några kontor, staket och dörrar med ordningsvakter kommer vi fram till spetsen.

Den ståtliga, välklädda mannen ställer oss flera frågor om vår resa när vi tar plats i eleganta läderfåtöljer mitt emot hans släta lackerade träskrivbord. Mister ifrågasätter oss och är tydligt imponerad av vår resa och våra intressen. Han föreslår att vi får en privat rundtur i och runt den enorma kyrkan. 

Tillsammans med fyra guider gör vi en rundtur i kyrkan och föreställer oss hur det är här på söndagen när 4 gudstjänster på 50.000 XNUMX personer spelas. Den enorma byggnaden har tre flyglar som konvergerar i mitten. Inga statyer, målningar eller skulpturer. Kyrkan är rakt fram, byggd för rätt upplevelse för användning av stora skärmar.

En ny stadion byggs just nu intill den nuvarande kyrkan på grund av platsbrist. Med en kapacitet på över 100.000 XNUMX tillbedjare kommer gudstjänster att hållas här. Av säkerhetsskäl kan vi inte besöka själva byggarbetsplatsen, men arkitekterna förklarar mycket detaljerat om den nya arenan med hjälp av modeller och ritningar.

Övernattningar, vild camping och hotell

Alla som följer oss vet vid det här laget att vi föredrar vild camping. Men ur säkerhetssynpunkt är det svårare i Nigeria. Alternativt sover vi ibland på bevakade parkeringsplatser på hotell. Men också, om hotellägaren inte gillar det, tar vi ett rum. Ibland har man ett rum för mindre än 10 euro och för ca 30 euro har man ett super deluxe-rum med luftkonditionering, varm dusch och fräscha lakan.

Ett annat alternativ som vi ibland provar är en plats på en polisstation. Faktum är att svaret alltid är positivt. Nära Ogosun var vi på en sådan plats, med den enda tillfälliga effekten att hela kåren vill ta en bild med dig.

Oljeutvinning i Nigerdeltat

Vi fortsätter vår väg söderut, där Nigerfloden rinner ut i Atlanten. Centrum av området är Port Harcourt, en miljonstad. Vi är i hjärtat av oljeutvinning. Området med enorma oljeutsläpp, totalt förstörd natur, delvis djup fattigdom, kidnappningar och annat våld.

Vi letar efter ett sätt att se området med egna ögon. Men det visar sig vara komplicerat. Vi har några kontakter men att gå in i området ensam är för farligt. Vi erbjuds att åka med en militär eskort tillsammans med en direktör för ett företag som sysslar med att städa upp det förorenade vattnet. Men det är just en militär eskort som gör oss väldigt synliga och det är därför vi också överger denna plan.

Vi får nöja oss med berättelser från lokalbefolkningen.

Områdets problem är omfattande. Det handlar om illegal tappning av olja av den lokala fattiga befolkningen. Folket raffinerar själva oljan och säljer produkterna. De är beväpnade och inte avskräckta av någonting. Sedan den djupt rotade korruptionen, kontrakt med oljebolag som bara gynnar toppen och regeringen.

Det finns flera historier där befolkningen borde gynnas men där pengarna hamnar i byhövdingarnas fickor. Kidnappningarna utförs av hänsynslösa tungt beväpnade grupper som ofta kräver stora lösensummor.

Lokal polis och militär är inte i närheten av uppgiften, eller ännu värre, är själva inblandade. Områdets problem är så omfattande och komplexa att en fungerande lösning är långt borta.

Läs också: Världslig | Vilka är de säkraste och farligaste länderna i Afrika?

Labake Cottage Hotel

Vi hör berättelserna under vår fyra dagar långa vistelse på ett hotell i Port Harcourt. Vi anlände sent på eftermiddagen och blev omedelbart inbjudna att gå med ägaren för en privat BBQ-fest. Denna fest hålls för att hedra den 83-åriga mamman till Okiki, hotellägarens död. Ja, du läste rätt! Under månaderna efter ett dödsfall anordnas olika traditionella sammankomster, inklusive en mysig BBQ.

Som de enda vita är vi varmt välkomna och omedelbart intagna mellan kött, dryck och en nigeriansk musikalstol. På festen knyter vi flera kontakter, väldigt trevligt! I videon högst upp på denna sida kan du se fina bilder på den.

Hotellet har en trevlig bar där vi äter och dricker varje dag. Okiki visar sig vara en uppskattad person och många familjemedlemmar, släktingar och andra gäster kommer förbi varje dag. Ett mysigt gäng. 

Bara ännu en dag i vår dagbok (5 augusti)

Vi är på väg till Drill Monkey Ranch. I Ikom - inte långt från gränsen till Kamerun - övernattade vi på parkeringen till ett hotell. Vi funderade på att ta ett rum, men det finns ingen luftkonditionering i rummet och stanken är svår att bära, så vi bestämmer oss för att övernatta i husbilen. För 2 euro kan vi använda dusch och toalett i ett rum. Men väldigt afrikanskt... inget varmvatten, inget toalettpapper och ett igensatt duschavlopp. Som tur är rinner vattnet genom en trasig fog mellan plattorna, ingen aning om vart det ska.

Bredvid hotellet finns ett rum där det på lördagsmorgnar tydligen görs något religiöst. Det är en obekväm bur, byggd av betong med ett 50-tal plaststolar. Tjugo av dem är upptagna av män mellan 20-40 år med mycket glada miner. När pastorn har ropat in sin berättelse i en mikrofon, fortsätter ”sjungandet”. Tja, medan vi njuter av vår yoghurt ute kan vi inte längre förstå varandra på grund av bullret som herrarna i den ihåliga byggnaden producerar. Efter att de har ”sjungit” samma rad 50 gånger och vi har gjort färdigt vår yoghurt gick vi snabbt iväg.

Vi är på väg till djungeln och behöver därför handla lite. Enligt vår information ligger Drillmonkey Ranch väldigt avlägset och det finns inga bekvämligheter, så vi stannade till en butik som kallar sig en stormarknad. Medan vi ser oss omkring i shoppinggångarna slocknar ljuset. En butiksbiträde kommer och hälsar på oss i beckmörkret för att säga åt oss att vänta vid utgången. Det är lite dagsljus där.

En stund senare är tydligen strömförsörjningen återställd och lampan tänds igen. Men inte så länge... samma scen upprepar sig.

Vi ser fram emot att besöka djungeln och leta efter lite lugn. Det har vi knappast beviljats ​​de senaste veckorna.

I en by på vägen köper vi några ägg. För att distrahera polisen vid en checkpoint lite frågar vi var ägg finns till försäljning. "Kokt eller rå" frågar han. Rå, sir! Han ropar tvärs över gatan till en butik. Ägaren ser ut att vara slutsåld, men pekar på andra sidan gatan. Men i den här butiken har de bara "kokt". Vi hänvisas till en annan butik längre ner på vägen. Här måste de tas "bakifrån". Låt oss bara hoppas att de är lite fräscha. Under tiden och under tiden har vi blivit välkomnade på gatan av alla och våra vita armar och ben har granskats.

Runt bilen står en folkmassa på minst 60 barn som skriker och kryper. För dem är vi dagens attraktion.

Vägen till och i djungeln är dålig. Det kommer bara inte att vänja sig. Värst av allt är de asfalterade vägarna med de oundvikliga gropar. Ibland upp till en halvmeters djup. 

På vägen kan vi precis passera en lastbil som sitter fast i leran upp till axlarna.

Om en gren hänger för lågt kommer en vänlig lokalbefolkning och klättrar i trädet vid behov för att klippa bort grenen. Och med en skön musik och vackra vyer är vi glada över att få uppleva allt.

Afi Mountain/Drillmonkey Ranch 

I slutet av vårt besök i Nigeria åker vi till "Drillmonkey Ranch. Här är borrapor skyddade i ett bergsområde i anslutning till den Kamerun.

Lägret ligger avlägset djupt i djungeln. Efter en äventyrlig (moped)stig med branta sluttningar och tätt skogbevuxen djungel når vi vårt mål. Vi välkomnas av Zach, en av cheferna med amerikanskt ursprung. Det finns en liten bit gräs, där vi kan parkera vår husbil. Mycket unikt, mitt i djungeln. Zach och holländaren Pieter är tillsammans chefer för projektet, som tyvärr inte längre kan räkna med statligt stöd från den nigerianska regeringen och därför är helt beroende av privata donationer.

Drillmonkey Ranch skyddar utrotningshotade apor med samma namn. Det finns tre platser på jorden där de förekommer, Nigeria, Kamerun och Ekvatorialguinea. Och en mycket speciell inhemsk art. Det bor 650 här i Nigeria. 

Djuren lever i partiell frihet. Det finns 6 grupper som alla bor separat i avskärmade områden. Bland annat för att ha koll på dem matas eller kompletteras de.

Skyddet håller dem också borta från jordbruksmarken och de lokala bönderna är också nöjda.

Förutom borraporna finns det även en grupp på 26 schimpanser. Matning är ett vackert ögonblick, en möjlighet för oss att observera djurens sätt och karaktär.

Att vistas i djungeln är en fantastisk upplevelse i sig. På dagen går borraporna fritt omkring oss och när det blir mörkt på natten ser vi ett nästan öronbedövande ljud som de många djuren i djungeln producerar.

Vid temperaturer kring 30 grader och mycket regn krävs det lite tillvänjning vid luftfuktigheten. Tillsammans med en av de anställda gör vi en rundvandring genom den täta djungeln. Pojken växte upp här och känner till området blint. Vi letar efter en plats i den lilla ån där vi kan bada. På grund av den senaste tidens många regleringar är floden ganska vild. Vi måste klättra genom flodbädden över stenarna och vara försiktiga så att strömmen inte får oss ur balans. Vi når en växel med bakom en djupare del där vi kan simma och till och med dyka.

Mot gränsen till Kamerun

Från vår vistelse i djungeln beger vi oss mot gränsen till Kamerun. Faktum är att det bara finns en gränsövergång tillgänglig för oss. Vissa gränsövergångar kan endast passeras till fots eller med motorcykel eftersom man måste passera en gränsflod och det finns max en motorcykel på färjan. En annan gräns är känd för sina frekventa kidnappningar. Och Boko Haram är aktiva i norr, dit vill vi absolut inte åka.

Så det återstår en gräns. Men denna övergång har också stora utmaningar. Den kortaste vägen till den tänkta gränsen är oframkomlig på grund av ett jordskred. Och så måste vi göra en omväg på cirka 100 kilometer. Inte ett straff i sig på grund av de vackra landskapen. Efter hand klättrar vi mot 1700-1800 meter och kan njuta av vackra vyer.

I staden Takum är sista tillfället att fylla på vår tank. Vyerna och landskapen blir vackrare och vackrare, vi njuter maximalt. Vi inser att detta är ett helt annat landskap än det Nigeria vi mött hittills. Det påminner oss först om de schweiziska alperna och senare om det skotska höglandet.

Offroad 3.0 | Överlandning är utmanande här

Sista sträckan till gränsen är rent utmanande, även för vår starka 4×4. Vi går upp och ner över stigar med djupa lerhål och opålitliga broar. Det är njutning och fokuserad styrning på samma gång.

Vi inser att vi inte längre når gränsen och letar efter en plats för natten. Precis så i en by mitt ute i ingenstans stannar vi till och frågar efter byhövdingen. Människorna är så vänliga här! Med ett brett leende visar bychefen oss en plats precis bredvid sitt eget skydd.

Halva byns befolkning samlas runt oss. Det är bara ett fåtal personer här som talar engelska. En av byborna klagar för oss över att byn inte ens finns på en karta, medan det finns två skolor, en "primär och sekundär".

Vi pratar med den enda läkaren i byn. Han är utsedd av "statsregeringen" att förse hela bybefolkningen med lite hälsovård. En annan man misstänker att vi har kontakter med regeringen och frågar om vi vill lägga ett gott ord för att reparera den enda tillfartsvägen till byn.

Efter att ha pratat några ord med de flesta går vi in ​​i husbilen, osynliga, så att de nyfikna byborna sakta kan driva iväg. När det blir mörkt är det riktigt mörkt, självklart finns det ingen el, men solpaneler, generatorer och internetuppkopplingar har ännu inte nått denna by.

Det innebär en underbart lugn natt utan dånande generatorer! Nästa morgon säger vi hejdå till byns hövding och läkaren kommer förbi. Han har skrivit en lapp på uppdrag av byhövdingen och det är vi ganska imponerade av. Innan vi åker lämnar vi ett tips på en önskad klinik. Vi fick nästan tårar i ögonen av lyckan som läkaren och byborna visade oss.

Vi kommer inte snart att glömma den sista sträckan till gränsen! Det här är offroad 3.0. Vi vill undvika skador och leda vårt fordon och oss själva till bättre vägar i god ordning. Men det fungerar inte här. Ett tjockt åskväder bryter ut och de branta stigarna förvandlas till rutschkanor som är svåra att styra. Ibland tänker vi "vad gör vi?" Men ja, detta är det enda sättet att gå vidare. Och så ser vi oss omkring, njuter av omgivningen och de härliga människorna och inser att vi nästan är framme.

Det gör oss glada!

Slutsats Nigeria, adderat och subtraherat

Vilket land! I Nigeria gick vi från en överraskning till en annan. Det är Västafrika i kvadrat. Ett land med många ansikten. Så mycket folk, överallt. Högljutt, närvarande och energikrävande! Nej, ibland låste vi in ​​oss på hotellrum för en liten vila.

Trafiktutar, folk som skriker och dånande ljud från generatorer när strömmen går igen. Och när vi trodde att vi körde ut från en stad dök det upp många myllrande byar längs de anslutande vägarna.

Men, enligt vår mening, är landet i djupa problem, med det stora fasta värdet, den alltförstörande djupt rotade korruptionen. Barn konfronteras med det från tidig ålder, det är ganska normalt. På alla plan!

Människor vill vara ett moget land, och det är därför gästfriheten för de få utlänningar/vita som besöker landet är fenomenal. Folk gör verkligen allt för att du ska känna dig som hemma, hur fattig som helst. De är glada och stolta över att få visa sitt land och vinka med båda händerna samtidigt!

Vi upplevde det som ett land där energin sugs ur dig, alla drar i dig.

Vägnätet är ofta dåligt; och med dåligt menar vi riktigt dåligt. På många motorvägar är man nöjd om man når 25 kilometer i timmen. Lastbilar blir strandsatta i lergropar och orsakar regelbundet vägspärrar. Och så plötsligt kommer man till en vacker asfalterad ny väg. Men då ska man vara försiktig, ytterligare ett stort hål dyker upp bara sådär.

Landet är för närvarande olämpligt för vanlig turism. Du måste ha en hel del äventyrlighet för att hantera landet. Berättelserna om otrygghet och färgkoder som är utspridda över landet har inte hindrat oss från att besöka. Och det ångrar vi inte ett ögonblick, vi kände oss aldrig osäkra. Att bli välkomnad hundra gånger om dagen är helt normalt. 

Använd sunt förnuft, lyssna på lokalbefolkningen och vet vad du gör!