Vem vågar köra mer än 3.000 XNUMX kilometer på en skoter genom Östafrika? Besöker du bergsgorillor? Skotersafari (finns detta ord?) i fem National Parker? Att bland annat beundra lejon, bufflar, flodhästar och elefanter på nära håll. Jag heter Eric och jag gillar att resa runt på en skoter. Läs här del 5 av den unika rapporten om ett fantastiskt skoteräventyr Uganda, Rwanda en Kenia. I den sjunde delen av denna resa kör jag från Kabale till Queen Elizabeth National Park en resa på cirka 175 kilometer.
Läs också:
Östafrika på en skoter | Del 1 | Från Kampala till Kigali (180 km)
Östafrika på en skoter | Del 2 | Bugala Island – Lake Mburo (170 km)
Östafrika på en skoter | Del 3 | Lake Mburo National Park – Kabale (230 km)
Östafrika på en skoter | Del 4 | Kabale – Ruhija – Gorillavandring (50 km)
Östafrika på en skoter | Del 5 | Bwindi – Kabale – Kigali (160 km)
Östafrika på en skoter | Del 6 | Kigali folkmordsminnesmärke – Kabale
Östafrika på en skoter | Del 7 | Kabale – Queen Elizabeth National Park (175 km)
Östafrika på en skoter | Del 8 | Queen Elizabeth NP – Fort Portal (120 km)
Östafrika på en skoter | Del 9 | Fort Portal – Muhorro (100 km)
Innehållsförteckning
Ankole-kor och fartgupplektion
Lynn och lilla David van Cabal backpackers vinka av mig. 'Titta noga på vägen. Det finns många hål i den, varnar Lynn. Vägen är bra de första 75 km mot avfarten. Jag kan köra igenom. Ibland betar en flock Ankole-kor längs vägen, med eller utan vägledning. Solen skiner och det finns inte ett moln på himlen.
Jag har bara inte somnat än, men det gör inte så mycket. Tydligen missade jag en varningsskylt när jag nu studsar över de sex "rumble strips" som aviserar ett farthinder. Jag bromsar automatiskt och det är just därför dessa remsor finns här. I för hög hastighet kan jag inte passera denna farthinder utan att vara oskadd eller en trasig skoter.
Jag kan nu drömma scenariot med farthinder. Utanför tätorter förekommer de sporadiskt och är ganska platta. Rumble strips aviserar ett farthinder omedelbart före och efter ett bebyggt område. I de stora byarna finns sedan ytterligare tre i centrum, varav den mellersta endast kan passeras i gångtakt.
Himlen kommer ner i Ishaka
På knappt femton minuter har den blå himlen gett vika för ett mörkgrått molntäcke. När jag går in i Ishaka börjar det regna. Tyst först, men sedan sväller regnet. Lagom kan jag gömma mig med min skoter under ett skydd längs vägen för att bevittna ett rejält molnbrott. Inte ens en lastbil ser en chans att fortsätta köra i det här vädret.
Skotrar och regn blandas inte. "Kör inte direkt efter att regnet är över. Vänta tills vägytan har torkat, säger en motorcyklist. "Du kommer säkert att ramla om du inte gör det. Vägen är halt. Efter en och en halv timme slutade regnet. En halvtimme senare är vägen nästan torr igen. Jag har fortfarande 50 väldigt fina kilometer kvar...
Babianer, giftiga gröna teplantager och 52 kratersjöar
Det är ett nöje att köra här. Speciellt nu när regnet har höljt området i mystiska dimma. Detta måste vara en av de vackraste vägarna i Uganda. Vägen går genom området för de 52 kratersjöarna i Bunyagururu.
Det verkar inte finnas något slut på teplantagen. Först efter 30 kilometer sätter en bergsravin stopp för det giftiga gröna 'naturens våld'. Jo, det är förstås inte riktig natur, de där teplantagen, men vackert.
Strax förbi byn Lutoto måste jag först jobba för att undvika några babianer. De vet inte att jag kommer från höger. Det får mig några arga blickar.
Fler och fler babianer dyker nu upp. De föredrar den torra vägen framför de blöta skogarna och rapporterade om vägen i massor.
Jag är nu vid den första kratersjön i Bunyagururu 52. Tyvärr kan jag inte få en bild av huvuddragen i sjön Nkugute. Sjön anses av vissa vara den djupaste sjön i Afrika och den är formad som den afrikanska kontinenten. Båda funktionerna syns inte på bilden.
En sista kurva och jag ser plötsligt ut över en del av Queen Elizabeth National Park och Lake Edward. Ett trevligt ställe att föreviga min pigg skoter.
Ugandisk bananblues i Kichwamba
Och nu är det hög tid för en anmärkningsvärd aktivitet för många ugandiska kvinnor: den ugandiska bananblusen. För det här avsnittet reste jag till byn Kichwamba på gränsen till Queen Elizabeth National Park. Det är där det händer varje dag. Den där bananblusen. Från soluppgång till solnedgång...
Hur är de där bluesen sammansatta? Ta en titt nu. I avsaknad av passerande fordon sitter bananbluesbrigaden längs vägen med sina varor. De väntar tålmodigt...
Jag är såklart väldigt nyfiken och frågar en av damerna om ingen kommer på idén att sälja något annat än bananer. "Ja, vi har mango också", svarar hon. "Den kan inte ha ett namn", säger jag. "Paret?" 'Vänta lite mzungu (vit man). Handeln kommer! Borta är de...
Det skulle göra dig helt galen som förare. Av alla dessa banankvinnor. När min samtalspartner kommer tillbaka efter bilstormen ler hon brett. 'Jag sålde inte en banan, mzungu. Det var för många andra som också sålde bananer.
En matatu (minibuss) anländer. Bananbluesbrigaden kastar sig återigen ut i det i massor.
"Mzungu, du ger dig lycka. Jag sålde ett gäng bananer. Jag skakar på huvudet och säger: "Jag fattar inte. Varför tuffar alla på samma sak. En banan är en banan. Varför säljer ni inte chips, chapatis eller läsk?
"Mzungu, du fattar verkligen inte. Trodde du verkligen att vi bryr oss om vi säljer bananer? Vi har det roligaste hela dagen lång. Det är vad det handlar om. De där bananerna är bara en eftertanke.
Damerna skriker högt när jag sätter mig på min skoter igen. Och för protokollet: i många byar i Uganda är bananblues en daglig ritual. Bluesen är alltid en kvinnoaffär (ibland med några barn) och det blir mycket skratt.
En kilometer bort hittar jag den fortfarande. Där står tre unga män och grillar läckra köttbitar under överinseende av kvinnlig ledning. Jag är på humör för lite kycklinglår.
På en skotersafari i Queen Elizabeth National Park
Potthålen i vägen har under tiden blivit sådana att många bilar kör mer på gränsen än på vägen. Jag kör om dem alla på min skoter och tutar vänligt. "LÄS MINSKA OLyckan framöver" Jag läste en skylt på vägen. Lite längre fram har ett släp dragits bakom en lastbil.
Det här är utsökt. Jag cirklar skickligt förbi de många hålen och njuter av en genuin safari. Framför mig står ett safarifordon på gränsen. En babian tittar intresserat på den.
Klockan är nu halv sju och jag är i god tid på Engiri Safari and Game Lodge, där jag ska bo de kommande två nätterna. Gott om tid att beundra allt djurliv och mer i området.
Slutdel 7.
Läs också:
Östafrika på en skoter | Del 1 | Från Kampala till Kigali (180 km)
Östafrika på en skoter | Del 2 | Bugala Island – Lake Mburo (170 km)
Östafrika på en skoter | Del 3 | Lake Mburo National Park – Kabale (230 km)
Östafrika på en skoter | Del 4 | Kabale – Ruhija – Gorillavandring (50 km)
Östafrika på en skoter | Del 5 | Bwindi – Kabale – Kigali (160 km)
Östafrika på en skoter | Del 6 | Kigali folkmordsminnesmärke – Kabale
Östafrika på en skoter | Del 7 | Kabale – Queen Elizabeth National Park (175 km)
Östafrika på en skoter | Del 8 | Queen Elizabeth NP – Fort Portal (120 km)
Östafrika på en skoter | Del 9 | Fort Portal – Muhorro (100 km)
Har du sett ett misstag? Fråga? Anmärkning? Låt oss veta i kommentarerna!