I denna fjärde blogg av min skoter roadtrip Kenyanerna går alldeles för fort genom Afrika, en skola attackerar min klubba, jag beundrar Kerio-dykarnas halsbrytande bedrifter och det finns en hel del översvämningar att rapportera (översvämningar av Great Rift Lakes).
En omgång Iten: Maratonträning
Det finns bara en annan gäst i Kimana lodge. En tysk som tränar för maraton. Enligt honom har varje maratonlöpare med självrespekt varit på Iten. Han gick ut tidigt i morse för att träna igen.
När jag tuffar mot Iten en timme senare ser jag cirka 200 meter bort från resten av hans grupp. "De där kenyanerna är helt enkelt omöjliga att hänga med", är hans berättigade slutsats.
Bara en snabb tur genom byn och sedan bestämmer jag mig för att tävla längs Keriodalen.
Keriodalen
Van Iten Jag kör riktning Marigat. Den 100 km långa vägen är inget mindre än spektakulär eftersom den går parallellt med Keriodalen (Plats Här). Höjdskillnaden är cirka 1.500 XNUMX meter och det ger naturligtvis vackra panoramabilder.
Jag är nu inne Baringo län. Det fanns en gång en sjö här som hade den näst största populationen av krokodiler (mer än 20.000 XNUMX) efter sjön Tchad. Tyvärr finns nästan ingenting kvar av den. Där översvämningar i de andra sjöarna i Stora Rift Valley har lett till dess betydande expansion (Lake Naivasha, Baringo, Bogoria, Elementaria och Nakuru) är Sjön Kamnarok nästan torkat ut. Idag är det inte möjligt att besöka resterna av Kamnaroksjön med skoter. Kraftiga regn har förvandlat grusvägen till Kamnarok till en lerpöl.
Det är inte mycket trafik på den välskötta vägen. Ibland passerar en mqatatu. Trafikanterna är främst herdar med sina kor och getter.
En tam-tam festival
Cirka tre mil innan Marigat bestämmer jag mig för att kliva av skotern. Jag ser tre barn i sina vackra skoluniformer. Men när jag drar fram min påse med lussebullar uppstår en hel diskussion. ”Det är inte bra att ge dessa barn klubbor. Det är ohälsosamt och dåligt för deras tänder, hör jag. Ärligt talat har han typ rätt. Så här i efterhand, inte igen. Best man driver ett stall för en grundskola. Och vad finns till salu där? Bara godis?.

Och han borde ha varnat mig. Först var det tre barn, men det varar inte länge. Resultatet är att jag tillsammans med några lärare måste skapa ordning i ett fullständigt kaos. Mer än 200 barn kräver en klubba. Som tur är har jag precis köpt fem väskor i Iten och jag behöver inte göra någon besviken.
Kerio-dykarna
Och då är jag nästan precis vid nästa hållplats. På grund av total brist på turister (Covid) är operatörerna och följden av detta rent ut sagt uttråkade. Ja, jag är med Kerio-dykarna.
För 500 kenyanska schilling hoppar man nästan trettio meter ner i en ravin. Åh se videon. Mycket trevligt, De Kerio-dykare i aktion med ljud.
Lake Bogoria Spa Resort
Via Marigat Jag kör 30 km norrut. 2018 bodde jag i en by på stranden av Baringosjön. Många hotell hade redan helt eller delvis försvunnit i vattnet. År 2021 är det till och med extremt populärt bland resegrupper Soi Safari Lodge hälften försvann i vattnet. Under 2018 var denna lodge kontinuerligt full med mer än 35 rum. Nu finns det ingen. Till och med kocken bråkar. Receptionisten erbjuder mig ett rum för 80 euro. Inget verkar vara fel på våningen ovanför... Samtidigt skiter två strutsar i det giftiga gröna vattnet i poolen.
Och damerna tvättar. De bryr sig inte ett dugg om att sjön Baringo kryllar av krokodiler. Krokodilerna är väl uppfostrade här. "I Lake Turkana dödar de dig, men här gör de det inte."
Jag flyttar precis till Lake Bogoria, 40 km längre söderut. Det finns Kenyas enda kurort: Lake Bogoria Spa Resort. Jag måste jobba i receptionen. Som brukligt i Kenya används två priser. Ett lokalt och ett "mzungu" pris. Skillnaden är nästan 200 euro. Hotellet har 90 rum och inte en enda gäst. Efter ett kort samtal med chefen kan jag bli kenyan. Och så under de kommande fyra dagarna kommer jag att vara den enda gästen.
I nästa blogg kommer jag att ägna full uppmärksamhet åt både sjöar med mera. För det finns verkligen mycket att uppleva och se här...