Vi (Cor och Grietje van NoFear Travel), resa med vår Toyota Hilux 4×4 husbil Dörren Afrika. Den afrikanska kontinenten är Mecka för 'på land' med många utmanande rutter och vackra resmål. Det första afrikanska landet vi besökte under vår resa till Sydafrika är närvarande Marocko, följd av Mauretanien en Senegal. I den här artikeln berättar vi mer om framstegen för denna resa, in i överlandningen Gambia. Naturligtvis börjar du igen med att se videon högst upp på sidan.
Om Gambia
Ingår: Gambia är instängt Senegal. På västra sidan har den fri tillgång till Atlanten och det avlånga landet genomskärs av floden Gambia. Västkusten är populär bland internationella turister. Här hittar du lyxhotell och vackra sandstränder.
Klimatet: det är varmt, säg varmt. Liksom resten av Västafrika har den en våt och torr säsong.
Det andra språket: av gambierna är engelska. Det är bättre för oss, engelska är lättare för oss än franska.
Pengar: den tjänar främst på export av jordnötter (produkter). Turistnäringen står för cirka 25 % av nationalinkomsten.
islamisk: Cirka 90% av befolkningen ansluter sig till den islamiska tron, de andra 10% är kristna. Trots att majoriteten ansluter sig till islam ser vi skillnader mellan länderna. Männen i Gambia bär mycket mindre traditionella kläder, kvinnorna bär knappt huvudduk och de har ofta bara armar. Du hör färre uppmaningar till bön och människor ber mindre (synligt).
Centrala och östra Gambia
Ankomst och korrupta gränspoliser
Vår första kontakt med Gambia är inte vad du vill. Hos tullen får vi stämpeln för att gå in i husbilen (i vår CPD) utan problem på första kontoret. Men då... vi hade redan läst om en korrupt gambisk tjänsteman som slumpmässigt bad 1000 10.000-15,00 XNUMX CFA (cirka € XNUMX) för importstämpeln.
Hos oss bad "sir" inte mindre än 10.000 XNUMX CFA. Vi vägrade att betala och han vägrade att stämpla. En hård diskussion följde. Vi satte saker på spetsen för att låtsas att vi trots allt korsade gränsen. En mycket arg hög officer - själv lika korrupt som vad - kom igen för att berätta att vi var tvungna att betala. Ett stort skott av hans ränder.
Ännu en man från tullen var helt klart på vår sida. Han kände till korruptionen men kunde tyvärr inte hjälpa oss.
Vi hotade att övernatta här på trottoaren tills de släppte igenom oss. Lite senare kom en annan beväpnad soldat och uppmanade oss att backa.
Mellan matchen kom en högre tjänsteman förbi för att inspektera gränsen eller något, med resultatet att allt stängdes tillfälligt.
Sedan kom en mellanhand som ville ordna passage åt oss. Vi gick tillbaka till kontoret och efter många diskussioner visade det sig att den korrupta tjänstemannen inte ville tappa ansiktet. Väldigt arg ville han sätta en fristämpel med tillträde i max 72 timmar. Detta tackade vi också nej till, vi har rätt till 30 dagar utan att betala för något.
Efter ännu mer diskussion kom herrarna i konflikt sinsemellan och vi fick äntligen vår fristämpel i 30 dagar. När vi sa att vi skulle lägga ut den här historien på internet efter att ha fått stämpeln blev de ännu argare, särskilt på varandra. Med mycket skrik bakom oss tog vi oss snabbt in och körde iväg.
Vandring i Farafenni
Efter våra erfarenheter med den korrupta gränspolisen hamnar vi på innergården till ett litet hotell mitt i centrum av Farafenni (Plats Här), den första staden över gränsen.
Dagen efter tar vi en promenad genom stan. Först längs den täckta marknaden där vi bara träffar vänliga människor. Cor letar efter en frisör och en slumpmässig kvinna leder vägen.
En ung man vill klippa. Bara för att vara säker frågar vi om han har erfarenhet av blonda europeiska frisyrer. Han har inget emot det. Senare visar det sig att han inte har en sax och en kam, bara en klippare.
Samtidigt samlas många barn runt oss. De är vänliga, nyfikna och skakar hand. Ibland vill de röra vid vår vita hud. Tillsammans har vi väldigt roligt. När styckningen är klar går vi till en annan butik och ger barnen alla ett kex. Det är fantastiskt att se de blinkande ögonen.
Sedan går vi vidare och ser en grupp unga på moped. De hyr ut sig själva som taxi. Vi har lite kul med dem och vi är intresserade av deras halvautomatiska mopeder. En av killarna vågar låna ut sin moped så att Cor kan köra runt. Skön!
Fångar
Vi fortsätter vår rundvandring och blir uppsökta av en polis. Inte för att vi gör något fel, utan för att han önskar oss en trevlig vistelse. Vi börjar prata och han berättar om sitt liv som polis. I går skickades hans barn hem från skolan eftersom han inte kunde betala skolavgifterna. Själv jobbar han 24-timmarspass som agent och tjänar 100 euro i månaden. För lite för att betala skolavgifter bl.a.
Vi går med honom till kontoret för att byta telefonnummer. Han bjuder in oss till sitt hem.
På kontoret har vi ett bisarrt möte med fångar som ropar med händerna genom galler. De nio av dem bor i ett skåp på 5 gånger 5. Det påminner oss om scener vi har sett på fängelsemuseet i Veenhuizen. Men här är det bara på riktigt...
Agenten säger att de sitter fast här i ca 5-6 dagar i väntan på ett domstolsbeslut. De är här synliga eftersom alla kan se att de har brutit mot lagen.
De flesta sitter i fängelse för stöld, inbrott och slagsmål.
Bisarr!
Jordnötsplantage
Efter ett spontant möte med en lokal bonde är vi inbjudna att besöka hans jordnötsplantage.
Och så var han vid husbilen vid 10-tiden på morgonen med sin åsna och vagn. Vi körde först till hans hus där han är en del av ett bostadsområde, en förening. Han har 4 barn. Den äldsta av 12 är från hans först avlidna fru. Hon dog av blödning under förlossningen. En läkare kom alldeles för sent. Han torkar bort en tår.
Efter att vi har träffat barnen, hans fru, bröder, systrar och alla andra från anläggningen fortsätter vi till hans land. Han ärvde ungefär ett halvt hektar av sin far.
Han förklarar mycket detaljerat för oss hur processen med jordnötsodling fungerar.
Vi går tillbaka till hans hus och bjuds in att äta lunch med honom. Men vi tackar nej till detta för att vi vill gå vidare.
River Gambia nationalpark
Vi besöker River Gambia nationalpark (Plats Här) med en båt eftersom den ligger runt floden. Från båten ser vi de rikt igenvuxna bankarna.
Vi letar initialt efter flodhästar. Vår erfarna guide vet var de är. Visst, två stora ögon dyker upp för att ta en tugga syre. Ett vackert ansikte. Om faran med flodhästar får vi lite olika information från lokalbefolkningen. Det är bättre att hålla sig borta, men på vår övernattningsplats i Janjanbureh kan vi bara bada. Även om flodhästar är ganska snabba på land, kan de inte ta sig upp ur vattnet mot en brant bank.
Sedan fortsätter vi leta efter schimpanser. 1979 släpptes ett antal av dem på en ö i floden. Ingen kommer till ön, inte ens nationalparkens rangers är tillåtna. Detta för att låta naturen – och därmed schimpanserna – gå sin väg isolerat, helt opåverkad.
Efter att ha seglat längs stranden dyker tre schimpanser upp. Fantastiskt att se hur djuren försöker få uppmärksamhet. Apornas beteende är väldigt fascinerande.
Läs också: Östafrika på en skoter | Del 9 | Fort Portal – Muhorro (100 km)
Besök avlägsen bosättning
Vi letar alltid efter en speciell plats för natten och hamnar på norra stranden av floden där det enligt kartan finns en del bosättning.
Direkt efter ankomsten kommer någon i vacker dräkt fram till oss. Han säger att han är byns hövding. Han bär sin vackra klänning eftersom det är fredag, en sorts söndag för muslimer.
Det finns 3 föreningar i bosättningen. Flera familjer bor i föreningarna, totalt cirka 70 personer. Byhövdingen är den enda som talar engelska.
Han är väldigt stolt över att vi besöker hans by och berättar med stor kärlek. Vid det här laget har nästan alla barn och ett antal vuxna från byn samlats runt oss. De försöker få vår uppmärksamhet men är samtidigt lite tveksamma. Efter att vi bestämt oss för att ta våra hopfällbara stolar och en drink till oss själva hänger alla med oss. Utan att säga något, på huk, stirrar de bara. Det gör oss lite obekväma, men ja, en så speciell bil med vita människor går trots allt inte förbi varje dag.
Nästa morgon är vi inbjudna att besöka byn. Väldigt drastiskt att se hur primitiva människor lever.
Vattenpumpen har varit trasig i några månader. Det är för dyrt att reparera och därför dricker folk nu ur floden. En titt in i floden får oss att inse hur starkt deras tarmsystem måste vara.
Vi får en entusiastisk rundtur i marken runt boplatsen där det främst odlas jordnötter.
Västra Gambia
Vi var lite partiska om västra Gambia. Vi såg redan enorma rader av lyxhotell med pooler, överfulla stränder och guider med organiserade turer för oss. Kort sagt, en del av landet där turisterna råder och lite är kvar av den traditionella gambiska kulturen.
Vi gillade det verkligen!
På gatan, längs den så kallade "remsan" är det en trevlig plats. Olika nationaliteter blandas. Men de allra flesta är gambiska.
Det finns västerländska butiker, du kan köpa produkter som du inte hittar i resten av landet.
Och ja, du anklagas ofta av gambier som erbjuder sina tjänster för pengar. Ibland ganska irriterande, men om man känner till de skakande förhållanden människor lever under, är respekten på sin plats.
Fängslande historia Bijilo Forest Park
Under en promenad på stranden blir vi uppsökta av en ung man. Han berättar att han skulle vilja visa oss runt i den intilliggande "apskogen". (Bijilo Forest Park, Plats Här) Till en början avhåller vi det här, men till slut låter vi oss övertygas av hans vänliga leende.
Det finns en entré där du kan köpa en biljett och en påse jordnötter. Det ser ut som Apenheul. Men ja, precis som med pojken så smälter ditt hjärta nästan när du ser de charmigaste, rörliga djuren.
På vägen är vi dock ännu mer imponerade av hans berättelse än av aporna.
Han säger att han är 19 år och växte upp i en avlägsen by i öster. Fram till arton års ålder fanns det pengar till skolan, efter det fanns det inte mer, så han tvingades sluta. Han bestämde sig för att åka västerut för att tjäna lite pengar från turisterna där. Under tiden vill hans bror via Libyen korsa Medelhavet. Hans röst knakar när han säger att den rangliga jollen kantrade och att alla passagerare, inklusive hans bror, drunknade.
Han försöker tjäna lite pengar genom att visa turister runt och har ett möte med en cocktailförsäljare. Tar han dit kunder får han också ett bidrag.
En gång i månaden har han tillräckligt med pengar för att skicka en "påse ris" till sin familj. Han går inte själv, det är för dyrt. Han får riset levererat via en busktaxi.
När vi förbereder oss för att ta farväl visar han oss sin sovplats. Tio madrasser i rad där han övernattar med lidande. Han tvättar sina kläder i havet, som tur är finns det en sötvattenkran lite längre fram där han kan spola ur saltet igen.
Besök son och svärdotter
Efter att vi redan njutit av en trevlig lunch med vår frisör från Westerbork (som också råkade vara i Gambia) kom grädden på den gambiska kakan...besöket av vår äldsta son Ruurd med sin flickvän Lisa.
De hyrde en bil och så kunde vi åka på äventyr tillsammans. Ruurd och Lisa var förstås mycket imponerade av skillnaderna mellan de rika Europa en Gambia. De stirrade.
Vi lämnade det livliga turistområdet bakom oss och tog en titt på fiskmarknaden Thinner (Plats Här). Här kan du se en del av det verkliga gambiska livet i en fiskeby. Enorma skaror av människor som är inblandade i fiske på ett eller annat sätt.
På väg till Marrakech
Lite längre fram stannade vi spontant till en anläggning där vi välkomnades mycket vänligt av de boende. De stolta gambierna var glada över att få visa sin förening och sitt sätt att leva. På den motsatta fotbollsplanen sparkade Ruurd och Lisa till och med en boll med lokalbefolkningen.
Vi stannar över natten Marakissa River Camp (Plats Här). Detta boende, som drivs av en holländsk ägare och hans gambiska fru, är mycket värt besväret för natur- och fågelälskare. De har stugor och man kan även campa och äta där. Men framför allt kan du ta en kanottur på den fantastiska floden. Det kryllar av fåglar, det finns leguaner, men även krokodiler. Enligt ägaren ofarligt, men vi är fortfarande uppmärksamma.
Vi belönas bland annat genom att se en krokodilbebis som visar sina vassa tänder med öppen mun. Vi är så imponerade att vi är sena med våra kameror.
Vi avslutar dessa oförglömliga dagar tillsammans med en utsökt middag i Balafon Resort, där vi fick övernatta nära Ruurd och Lisa på parkeringen under några dagar.
Vår bild av Gambia
Gambia, "Afrikas leende kust" lever mer än upp till sitt smeknamn! Vi har aldrig sett så vänliga människor förut. Med tanke på lidandet och fattigdomen som vi såg många exempel på, har befolkningen tillräckligt för att göra dem ledsna. Men stoltheten över deras lilla land, tillsammans med en stensäker tro, garanterar ett leende varje dag.
En av skillnaderna med Marocko, Mauretanien en Senegal Det som slog oss är att de flesta i Gambia arbetar eller gör något för att kunna leva. Här dricker folk mycket mindre te hela dagen och ligger inte under ett träd hela dagen. Människorna gör gärna ett jobb åt dig men är inte påträngande.
I centrum och öster om landet är "ringvägen" perfekt asfalterad och underhållen. Det finns knappt några bilar, så vi var ofta ensamma på vägen. Sidovägarna och vägarna i byar är faktiskt alltid grusvägar.
I väster är det mycket mer trafik med regelbunden trängsel. Även om det är något kaotiskt förblir det vänligt och (om man tar sig tid) är det behagligt att styra.
Naturen i Gambia är fantastisk. Kombinationen av värme, fukt och flod producerar en vacker flora och fauna där det finns mycket att upptäcka. Det är ett paradis för fågelskådare.
Vi säger hejdå till Gambia och dess underbara människor, svider Senegal över och fortsätta vår resa Mali. Mer om det senare!
