Vi (Cor och Grietje van NoFear Travel), resa med vår Toyota Hilux 4×4 husbil Dörren Afrika. Den afrikanska kontinenten är Mecka för 'på land' med många utmanande rutter och vackra resmål. Det första afrikanska landet vi besökte under vår resa till Sydafrika är närvarande Marocko, följd av Mauretanien en Senegal. Från Senegal korsar vi sedan gränsen till Guinea Bissau, ett av de fem fattigaste länderna i världen, inte att förväxla med Guinea, det mycket större landet som ligger längre sydost.
Naturligtvis kan du också börja titta på videon igen.
Om Guinea-Bissau
Guinea Bissau är något mindre än Nederländerna, men med mindre än 2 miljoner invånare är det mycket mindre befolkat. En fjärdedel av invånarna bor i huvudstaden Bissau.
Detta västafrikanska land har också en topp 5-position när det gäller de fattigaste länderna i världen. Politisk och ekonomisk instabilitet är de främsta orsakerna. Biståndet utgör en stor del av statsbudgeten. Fortfarande tjänar man några slantar med jordbruk och fiske, speciellt cashewnötter utgör en inkomstkälla.
Guinea Bissau är det första landet på vår resa söderut där islam inte spelar huvudrollen. Cirka 50% är muslimer, resten kristna eller andra. De viktigaste språken som talas är portugisiska och kreolska.
Till Bissau
Vägen från gränsen till huvudstaden var inte så illa, en blandning av hålig asfalt och grova grusvägar, men vi var förberedda på sämre. Den sista delen var extremt dammig, där vi regelbundet berövas synen.
Vi blev överkörda av polisen minst 5 gånger på vägen. Så småningom börjar det bli irriterande, eftersom officerarna är mer intresserade av vår resa och vår husbil än att kolla något vettigt. En gång blev vi tillfrågade om vårt pass. Efter att den unge officeren hade bläddrat i det i flera minuter frågade han med ett strängt ansikte om vår nationalitet... När vi sa att vi var holländare förändrades hans ansikte plötsligt och frågade om vi också kände Frenkie de Jong och Memphis Depay. I slutet av ett sådant samtal ber de om en "gåva".
Vi har nu lärt oss att spela spelet på ett vänskapligt sätt.
Bissau, huvudstaden
När det gäller fattigdom, dåliga vägar, dåligt underhållna byggnader och smuts är Bissau i topp. Det är ibland svårt att förstå, särskilt runt hamnområdet. Termen "bebodd spökstad" kom att tänka på på vissa gator.
Via via hade vi fått en adress från en holländare där vi eventuellt kunde övernatta på gården. Hustrun Evelien och hennes pappa Jan har bott där i åratal och startade en stormarknad med europeiska produkter på 80-talet. Det slutade de med för några år sedan. Runt den gamla stormarknaden äger de olika fastigheter där de bor och hyr delvis ut. Vi blev varmt välkomnade i mittområdet och kunde slå läger vackert i skuggan under träden.
Entreprenörsfamiljen från Nijmegen anordnar en vandringstur genom staden varje lördagsmorgon och bjöd in oss till detta. På så sätt såg vi en del av staden och fick en förklaring på allt vi såg.
Vi passerade slaktaren där vi föll från en överraskning till en annan. Det finns många boxar med grisar där du kan välja en från liten till stor. På platsen bredvid avlivas djuret halal och synligt för alla. Medan dussintals gamar flyger omkring urtas grisen på marken i leran. Vi fick svälja och vänja oss vid det här sättet att slakta, även om vi redan sett liknande scener med kycklingar i Marocko.
Johannes
Under promenaden pratar vi med Johannes, en holländare som har bott i Guinea Bissau i många år. Han arbetar för en hjälporganisation på ett sjukhus på den avlägsna ön Bolama. Tidigare var han knuten till Frälsningsarmén och tillsammans med några andra går vi på gudstjänst med honom på söndagsmorgonen.
En dag från dagboken
18 December
På natten hålls vi vakna av hög musik och myllrande folk och på morgonen börjar en annan minister och senare en imam att proklamera sina verser så högt att nästan hela staden kan höra det. Vi klarar oss igenom natten med krampar.
Men vid halv nio är vi fräscha och redo att gå på gudstjänst med Johannes och två holländska släktingar. Johannes är en riktig biståndsarbetare och har varit aktiv i Frälsningsarmén tidigare. Gudstjänsten är i ett annex till en skola i en förort till Bissau.
Vi träffar pastorn och många barn samlas runt oss. Vi tar en titt i ett av de små klassrummen där det bredvid skrivborden bara finns en svart tavla.
Sedan börjar gudstjänsten där det främst sjungs muntra sånger i början. Senare ännu en predikan av en pastor där vi holländare välkomnas och kommer att finnas kvar i deras hjärtan för alltid. Det var över vid tolvtiden.
Johannes bjöd in oss att äta fisk hos en kompis/kollegas fru. Detta tackade vi förstås inte nej till och lite senare satt vi bak på en Toyota Hilux till kollegan, som transporterade oss till ett marknadstorg.
Här fanns flera tillfälliga matställen och storbildsskärm inför finalen i fotbolls-VM. Vi åt en god måltid med ett glas vin och en öl.
Senare förs vi långt utanför staden till en liten flod där det finns en sorts samling av ungdomar. De dricker mycket här och roar sig med att chilla och bada. Vi tittar och har det bra.
Sen är det dags att gå till våra sängar. Vi kör tillbaka in på baksidan av Toyotan till staden där vi stannar en stund tillsammans med en grupp vänner till vår förare som ligger långt bortom de holländska normerna vad gäller alkoholkonsumtion. Men i Guinea Bissau har de inga utandningsprov alls….
Bolama
Vi letar alltid efter det verkliga livet, platser där vi kan få kontakt med människor som berättar om sin lycka och olycka. Ofta bryr vi oss mycket om det.
Så även denna gång... en resa på cirka 300 kilometer på hemska vägar och sedan överbrygga de sista två kilometerna över havet med husbilen på en flotte i beckmörker.
Resan tog oss till Bolama, en ö som är en del av Bijagos skärgård. De 6000 XNUMX öborna bor huvudsakligen i huvudbyn med samma namn.
Vid ankomsten ser vi en hjärtskärande scen. Ett lik av en 15-årig flicka förs in med en annan båt. Det större sjukhuset i Bissau kunde inte heller rädda henne och därför är hon också ett offer för landets nycker.
I mörkret möter vi Johannes. Vi kan parkera på hans gata, på ett torg mitt i bostadsområdet. Här är vi bokstavligen mitt i bylivet på en avlägsen ö.
Vi hade redan träffat Johannes i Bissau. 74-åringen bor sedan två år på ön och arbetar på det lokala sjukhuset.
Byliv
När vi vaknar snusar getterna, grisarna och hönsen runt husbilen. Grisarnas närvaro bevisar att islam spelar en mindre viktig roll på denna ö.
Från vår plats på byns torg får vi en fin utsikt över befolkningen och deras bekymmer.
Mitt emot oss ligger polisstationen där det egentligen inte händer något. Ett par uniformerade unga män sitter framför skrivbordet under ett träd hela dagen och gör ingenting. Det hänger fortfarande några bybor som också tillbringar större delen av sin dag under ett träd.
Ibland kommer några kvinnor förbi och tvättar vid vattenpumpen.
Vi tar en promenad genom byn och ser samma scener överallt.
Förr, under den portugisiska ockupationen, var det en rik plats här. Det syns på de många ståtliga byggnaderna som håller på att rasa. Nu är det en sorglig, sjaskig syn.
När vi går in i byn ropar några barn redan i fjärran: branco!….branco!…. (vita, portugisiska) Det är inte menat att vara stötande, bara för att visa hur speciella de tycker att vi är.
På väg österut
Vi är på väg mot den nordöstligaste gränsen mot Guinea. Vi passerar byn Gabú. Som så ofta i länder som detta gör levnadsvillkoren ett enormt intryck på oss.
Vägarna är så dåliga att vi kör i timmar i max 15-20 kilometer i timmen. Vi stöter från det ena hålet till det andra och är glada att vi ligger högt på hjulen, annars hade vi varit jordade för länge sedan. Längs vägen möter vi barn och vuxna som fyller hålen i vägen med spadar och skottkärror. De spänner ett band över vägen och ber om bidrag för sitt arbete. Glädjen i deras ansikten när de får ett mynt är rörande. Det är också logiskt att en regering inte investerar pengar i vägarna, ingen har en bil.
Vi stannar till vid några stånd för att köpa några tomater. Vi har precis slutat när ett 20-tal kvinnor rusar mot oss, alla ivriga att sälja tomater. Vi skulle föredra att köpa en tomat från varje kvinna...
Men det som fastnar mest hos oss är den ivriga men vänliga blicken i deras ögon att kunna sälja något till en vit person.
Det går inte bättre i byn Gabú. Många är inblandade i försäljningen av olika föremål, men tänk om det knappt finns några som har något att spendera och konkurrensen är hård?
Under tiden ser vi en pojke dra sin åsnekärra genom hålen. Hjulen vinglar under den tungt lastade vagnen, förmodligen har hans åsna dött.
Att göra sig av med sopor på rätt sätt är inte ett problem i västafrikanska länder, folk har annat i tankarna. Vi måste också motvilligt dumpa vår påse med avfall längs vägen. Vi gör det på ett ställe där det redan finns mycket mer, då är vår väska inte så märkbar... När vi kör iväg ser vi i spegeln hur tre pojkar beväpnade med en kniv skär upp vår väska.
Vi ser upprörande situationer som händer framför våra ögon varje dag. Men vad kan vi göra? Vi köper bara en påse klubbor för att få ett leende på de söta kopparna.
