Vi är inne Papua Nya Guinea där ingenting går som planerat och allt förvandlas till ett äventyr. Men innan vi pratar om vårt allra första äventyr i Papua Nya Guinea och poliseskort, låt oss först prata om landet. Vi börjar därför med lite praktisk information och tips.
Läs också: Milene och Yuris (alltför) galna äventyr
Om Papua Nya Guinea
Hur kommer man dit
Till in Papua Nya Guinea Det är bäst att ta ett flyg via Jakarta, Makassar eller Denpasar. Genom det speciella Papua Nya Guinea-sida från Skyscanner det är bäst att söka efter dessa flyg. Men när du väl anländer till Papua återstår den mest utmanande delen av resan. Vägarna är generellt dåliga. Landet är känt för att vara praktiskt taget omöjligt att resa landvägen. Det bästa sättet att resa från A till B är med flyg eller båt, även om det senare kan ta väldigt lång tid. Båtar seglar vid mycket oregelbundna tider. Ofta är inga tidtabeller kända. De är också långt ifrån bekväma. En resa till Papua Nya Guinea är därför inte för alla.
Endast nödvändiga resor till Papua Nya Guinea
Utrikesdepartementet markerar landet som ett "högriskområde", så res inte dit. Papuanerna själva förstår inte detta. Förutom ficktjuvar, bilolyckor och några stamkrig är du väl inte i fara? Ändå håller vår tjänst fast vid att "resa endast när det är nödvändigt". Som ofta är fallet tar vi hänsyn till råden men låter det inte hindra oss från att besöka detta vackra land.
Plats Papua Nya Guinea
Papua Nya Guinea är en ö i västra Stilla havet och hör ihop med oa Australie en Nya Zeeland till kontinenten Oceania. Politiskt är ön uppdelad mellan två länder; den västra delen tillhör Indonesien och inkluderar provinserna Papua och Västpapua. Den största delen av ön, den östra, heter Papua Nya Guinea. Ön ligger med en yta på 821.400 XNUMX kvadratkilometer efter Grönland största ön i världen och är huvudstad Port Moresby.
Läs också: Lista över alla huvudstäder i världen + 101 fakta och trivia!
Bästa tiden att besöka Papua Nya Guinea
Vi besökte landet i augusti, det var dags att besöka alla sing-sings (stamfestivaler). Från maj till november kan du faktiskt resa ganska bra i Papua Nya Guinea. Det kommer alltid lite regn, men mindre under dessa månader. Mest regn faller under månaderna mellan december och april, men mycket regn betyder också mycket grönska och en full Sepikflod, vilket såklart också är jättebra. För oss avgjorde allsången vår restid.
Språk i Papua Nya Guinea
De tre mest talade språken i världen är kinesiska/mandarin, hindi/urdu och engelska. Men visste du att i Papua Nya Guinea, förutom det officiella språket engelska, talas totalt 820 officiellt erkända språk? Inget annat land i världen har så många officiellt erkända språk.
Ett annat konstigt rekord är att Rotokas talas. Rotokas är ett östpapuanskt språk och det är språket med världens minsta alfabet. Språket har bara 12 bokstäver! Rotokas talas av cirka 4.000 XNUMX människor på ön Bougainville i östra Papua Nya Guinea.
Läs också: Världslig | Vilka språk talas mest i världen?
Välkommen till Papua Nya Guinea
Mer än 33 timmars flygning, 8 timmars bilresa och lite sömn för att komma till destinationen Tari i Papua Nya Guinea. Skulle du starta det? Vi gör!
Vår guide, Thomas
Utan bagage (det är fortfarande i London tack vare British Airways), men med stor lust kommer vi äntligen fram till det regniga Mount Hagen. Mount Hagen är en plats mitt i höglandet på Papua Nya Guinea och är en mellanlandning för oss. Vi får vänta ett tag innan en liten man med skägg kommer springande. "Melene" skriker han när han ser oss. Hans ögon gnistrar och vi känner oss genast tillfreds. "Jag är Thomas" och han skakar en fast hand.
Vi går till bilen och får reda på att vi måste dela bilen med den andra guvernören i Tari, även kallad presidenten, han har åtta fruar och hans senaste förvärv ligger också i bilen med oss. Det finns också en "hjälpare" i ryggen, om något skulle hända och Thomas själv.
Senare hämtar vi en annan bekant. Och en till, och en till, tills bilen är full. Det är så det går här. Det spelar ingen roll att vi betalar för resan som om det vore en privat taxi.
Mellan guvernören och hans 8:e fru är det minst 40 års skillnad. Men hon är inte dålig, antar jag. Han är en trevlig man och har tillräckligt med pengar för att försörja henne väl. Och det är ofta det det handlar om. Kärlek kommer efter det.
Innan vi börjar den åtta timmar långa resan måste vi fylla på med lite matvaror. Thomas vill inte att vi ska gå ur bilen, för fara lurar i Mount Hagen. Ingen riktig fara, men fara i form av ficktjuvar. Det har vi väl inne Nederländerna också. Ändå insisterar Thomas på att han ska handla och vi sitter huvudsakligen i bilen med stängda fönster och låsta dörrar.
Efter någon timme är vi på väg. Åtminstone tills vi ska tanka och pumpa däcken. Att integreras i papuanernas liv går ganska snabbt på det här sättet, livet där väntan är norm och tidsrelativ.
Dåliga vägar i Papua Nya Guinea
Två timmar senare lämnar vi Mount Hagen, som det inte finns så mycket att säga om det förutom att det vimlar av folk, bakom oss. Vägen är bra de första kilometrarna. Asfalten ser bra ut och det är få bilar på vägen. Men det tar snart stopp. Jordbävningen i februari 2018 (med magnituden 7,5) har skapat stora hål i vägbanan och här och var är det hela sättningar i asfalten. Området är grönt och bananplantorna med här och var trähus med halmtak blinkar förbi oss. Folket sitter framför sina hus och så fort de ser oss börjar de vinka och skratta.
Lite längre stannar asfalten helt och vi är utlämnade till stenar, lera och gropar. Guvernören pratar glatt om Papua Nya Guinea (PNG härifrån) och Thomas låter oss höra de senaste lokala hitsen genom sin antika Nokia. De har alla mobiltelefoner. Ofta mer än en, och de ringer kontinuerligt. Digicel är det stora nätverket inom PNG och de kan ringa mobilsamtal, upp till ett visst belopp, gratis. Att ringa landsnummer kostar pengar, men du kan köpa kredit överallt. Du kan också ladda din telefon här och där, för 1 kina (0,25 €) är din telefon fulladdad.
Volleybollplaner och bananplantor
Vi kör in i ett vackert område med vackra, inte för höga berg. Vi följer en stor flod inåt landet. Små byar varvas med vattenfall, åkrar och växter. Här och var ser vi också en basket- och volleybollplan, där barn leker. Det som är slående är de många skorna som hänger i elkablar. Vi ser det ibland i träd i Haag, men i ett land där skor fortfarande är en viss lyx, förväntade jag mig inte detta. Guvernören förklarar att de skorna verkligen är borta. Och när jag tittar noga på nästa sko som hänger i elkabeln ser jag att skosulan är halvt av.
Vid sista toalettstoppet dyker plötsligt en polisbil upp framför oss. "Oroa dig inte, de är mina vänner" förklarar guvernören.
Tari-problem i Papua Nya Guinea
Sedan några månader tillbaka har känslorna varit höga mellan två familjer i det här området. Detta har att göra med en bit mark. För förutom kvinnor och grisar är en bit mark värd att kämpa för. De två familjerna kunde inte lösa argumentet verbalt, så de började slåss med machetes, pilbågar och till och med hemgjorda vapen. Eftersom människor på båda sidor nu har dödats tar kampen inte slut. För när någon dödas måste han hämnas. Öga för öga. Hedersmord alltså.
Utöver de två familjerna finns det en grupp som lokalbefolkningen kallar för "rascals". Dessa "skurkar" utnyttjar situationen och rånar turistbussar. De skjuter ingen, det har åtminstone inte hänt än, men de älskar att råna dig. Dessa rackare går runt med hemgjorda trepipiga gevär i samma område av fejden mellan de två familjerna. Den stora lyxlodgen som står här har varit stängd i flera månader och det holländska utrikesdepartementet har färgat detta område rött och avråder därför starkt från att resa dit.
Poliseskort
Så vi åker gärna genom området med poliseskort. Guvernören är övertygad om att ingenting kommer att hända eftersom han är guvernör och så är vi säkra också. Ändå har han sitt eget gevär och machete säkert bredvid sig. "För säkerhets skull".
Polisen kör in i området framför oss, vi följer efter på avstånd. Det är ett helt annat område än vi kört igenom tidigare och påminner lite om höglandet i Skottland. Det är bart, blött, kallt men vackert! Det förra ser också till att inga människor bor här. Även om Thomas säger att det delvis beror på att folk har flyttat iväg på grund av kriget mellan familjerna. Turen och eskorten tar inte lång tid. Efter ca 45 minuter kör vi in i utkanten av Tari. Vi tackar polisen och kör in i Helaprovinsens största stad.
Äntligen i Tari
Förorterna är gröna med fina små hus med halmtak. Ju mer vi kommer till centrum, desto kal blir det. I centrum ser vi inga hus, utan stora byggnader. En vårdcentral visar det sig senare. Och de bygger också ett kontor. Men det kommer att dröja innan det är klart. Det finns en marknad och saker som mat, tvätt och naturligtvis cigaretter säljs från behållare. Det finns lite annat att se och efter att vi har släppt av nästan alla börjar vi resans sista etapp.
Sista etappen tar ytterligare en halvtimme. Vi kör förbi hus och marknader och många människor går fortfarande på gatan. Att medan det redan är mörkt och utan gatubelysning och med regn är det svårt att upptäcka dessa människor. Människor samlas runt en eld eller en butik. Varma och komma ikapp. Det finns också mat, allt tillsammans. För där vi främst gör saker på sociala medier (och här på wereldreizigers.nl), i Papua Nya Guinea delar de huvudsakligen mat, kläder och sällskap. Allt tillhör alla.
Lukwanda Lodge
Och så kör vi äntligen in på Thomas egendom. Vi stannar i alla fall framför dörren och får gå en bit själva. I regnet och leran, en ganska utmaning i beckmörkret.
Men här är vi. På Lukwanda Lodge, mitt i Hela-provinsens naturreservat. Sängarna luktar lite unket, handduken (en för två personer) är full av smutsiga fläckar och toaletten spolar inte. Men vi är här. Efter 33 timmars flygning, 8 timmars körning och utan bagage börjar vi vårt äventyr i Papua Nya Guinea.
Tills nästa blogg!
